Vår mamma miste livet på sitt äldreboende…

Detta hände vår 98-åriga mamma Karin Wigertz, född 17 mars 1922 – avliden 1 maj 2020.

Mamma i mars respektive maj 2020…

Introduktion

Vår mamma bodde på ett äldreboende i sin hemstad. Hon bodde där i tre år och stortrivdes med allt. Hon hade tillsyn 3 ggr/dag, men gjorde ändå det mesta själv hemma förutom städning, tvätt och handling. Hon var klar i huvudet – om än lite glömsk – samt deltog ofta och gärna i husets aktiviteter.

Veckan före påsk, i år 2020, blev mamma sjuk och på påskafton, den 11 april, började hon behandlas som en Coronapatient. Under dessa dagar fanns ingen läkare att tillgå eftersom det var påsk.

På grund av andningssvårigheter bad mamma flera gånger om syrgas, men fick svaret att det fanns inte på äldreboendet och att det inte var bra för henne att åka upp till sjukhuset, för där skulle hon i princip bli bortprioriterad p g a kaoset som rådde där… Bättre att bli vårdad hemma på äldreboendet, fick vi höra.

Den 16 april fick vi svar på att mamma testat negativt på Corona. Den höga sänkan visade i stället en bakteriell infektion, förmodligen lunginflammation. Då hade hon endast behandlats med morfin och lugnande Midazolam sedan 11 april. Varken syrgas, näringsdropp eller antibiotika. När hon väl fick antibiotika, orkade hon inte tillbaka till livet, utan avled 1 maj efter tre veckors kämpande med bl a andningsbesvär…

“Vid Covid 19 skall patienterna inte ges vätska, dropp eller syrgas och inte heller tas till sjukhus.” Dessa riktlinjer är utarbetade av Socialstyrelsen Palliativt Kunskapscentrum och Stockholms Läns Landsting. Var det dessa riktlinjer som användes i mammas fall i tron på att hon hade Covid 19 utan att bli testad på fem dygn och utan att läkare konsulterades?

Det har börjat visa sig att i stället för att ge patienterna syrgas och näringsdropp, vilket inte finns på äldreboendena, så sätter man in morfin och lugnande vid Covid 19-symptom, vilket gör det svårare att andas och snabbare leder till döden. Detta ofta utan att patienten fått träffa en läkare. De anhöriga vet ofta inte heller om att morfin sätts in eller ens att dessa riktlinjer finns. Man sätter in palliativ vård i stället för kurativ vård och tar självsvåldigt bort år från de äldre.

Inte konstigt att Sverige har så många dödsfall och särskilt bland äldre, när det är ”nedsläckning” i stället för behandling av de gamla som sker…

I landet Sverige är det alltså myndigheterna som bestämmer när det är dags att dö.

Vi får inte vår kära mamma tillbaka, men vi har delat och delar med oss av vår berättelse, så att anhöriga till äldre får veta hur det kan gå till, och att sköterskor, läkare, tjänstemän och politiker inser att så här kan vi faktiskt inte behandla våra äldre. Det är dödshjälp och avrättningar som pågår i Sverige utan varken patienters eller anhörigas medgivande. Hur kunde det bli så här?

För den som orkar läsa och är intresserad; här är vår utförliga skrivelse om vår kära mammas sjukdomstid:

Syftet med denna skrivelse

Vi är medvetna om att Corona-krisen har skapat kaos i samhället, på sjukhus och i äldreboenden. Denna skrivelse kommer inte att ge oss vår mamma tillbaka. Däremot vill vi med denna skrivelse ställa några frågor som vi hoppas få svar på och vi vill genom vår berättelse bidra till att allt görs för att denna “avlivning” av våra äldre ska medvetandegöras och omgående upphöra.

Mammas tillvaro under tre år på äldreboendet
Vår mamma har drabbats av diverse sjukdomstillstånd genom åren, men hon har varit stark, livskraftig och inte minst levnadsglad. Hon kallades Stål-Mormor av barnbarnen eftersom hon alltid reste sig.

I år fyllde hon 98 år och vi firade henne på restaurang, se bilden nedan. Detta var innan besök på äldreboenden förbjöds p g a Coronan…

Bror Jörn, mamma och jag, medan syster Lena tar bilden, mars 2020.

Mamma bodde i en tvårummare på sitt äldreboende i nästan tre år. Hennes stora sällskap om dagarna var hennes iPad som var till en stor glädje för henne. Hon tävlade i Wordfeud och höll daglig kontakt med sina barn och barnbarn via Facebook och Messenger.

Den hjälp hon fick innebar tillsyn av hemtjänsten tre gånger om dagen, men i princip skötte hon sig själv, bortsett från städning, tvätt och handling. Tillsynen tyckte hon var ett trevligt avbrott på dagen och hon lärde sig namnen på alla dem som jobbade i hemtjänsten och hon var särskilt intresserad av deras liv och varifrån de kom. Hon deltog ofta och gärna i de trevliga aktiviteter som personalen på boendet arrangerade. Och naturligtvis hälsade vi barn på henne så ofta vi bara kunde.

Ja, mamma trivdes verkligen och vi barn har varit så glada över att hon dels varit i så tryggt “förvar” och dels haft det så trevligt. Personalen har varit underbar och vi har bara lovord att ge. Dessutom har vi varit mycket tacksamma gentemot kommunen för den fina äldreomsorg som byggts upp där i mammas hemstad.

Corona-krisen har dock påvisat allvarliga brister i äldreomsorgen, vilket vi nu känner till…

Händelseförlopp
Vår mamma insjuknade veckan innan påsk. Måndagen den 6 april hade hon varit ute på gården med en väninna, men blev lite yr och blev sänd till sjukhuset i ambulans. Man konstaterade förmaksflimmer. Mamma har haft hjärtflimmer i flera år och ätit hjärtmedicin för det. På kvällen fick hon åka hem till sig och hon tyckte sig må bra igen.

Tisdagen den 7 april fick hon besök av mig, dotter Gunilla. Vi satt ute på gården i solen och hon var glad och pigg som vanligt.

Onsdagen den 8 april kände hon sig fruktansvärt trött och på torsdagen den 9 april gick hon inte upp utan låg i sängen hela dagen.

Fredagen den 10 april (långfredag)
Mamma ringde mig på förmiddagen och sade; “jag orkar inte längre”. Det har hon bara sagt en gång förut i sitt liv, för mamma var ingen människa som beklagade sig i onödan. Jag förstod att något allvarligt var på gång, ringde upp personalen och förvarnade om att jag skulle komma och fortsätta vårda henne i hennes hem tills hon skulle bli bra igen. Jag fick tillåtelse av en chef att komma och göra detta i och med att det inte bara handlade om ett “besök” utan om att överta omsorgen från hemtjänsten.

På eftermiddagen fick mamma svårare med andningen. Jag kallade på joursköterskan som kom och kontrollerade pulsen och syresättningen. Båda var bra, 80 respektive 95. Men även om värdena var bra och det inte var något “fel” på mamma, så upplevde mamma själv att det var svårt att andas.

Fick av sköterskan veta att “vi ska försöka hålla mamma här hemma så mycket som möjligt, för det är kaos på sjukhuset och det är större risk att hon får Corona om hon åker dit”. Och jag som anhörig skulle inte få följa med dit och kunna föra hennes talan. Jag kan inte återge exakt hur sköterskan uttryckte sig, men jag uppfattade det som att mamma skulle kunna bli bortprioriterad på sjukhuset och bara bli liggande ensam i ett rum med slangar tills hon dog. Den bilden fick jag i alla fall och den bidrog till de beslut vi fattade och inte fattade under mammas sjukdomstid.

Vi visste att det fanns Corona på äldreboendet. Det fick vi veta tisdagen den 31 mars, d v s veckan innan mamma blev sjuk. Ändå hade varken hemtjänsten eller sköterskorna någon skyddsutrustning när de besökte mamma. Inte ens ansiktsmasker… Kunde mamma ha blivit smittad av Corona? Visst fanns tanken, men ändå “kändes” det inte så…

Både mamma själv och vi tre syskon undrade om tillståndet hade med hjärtat att göra eller om det var något annat. Hon hade ingen feber, men var mycket trött och orkade inte gå upp. Att mamma var extremt trött kunde ju också möjligtvis bero på att hon inte fått i sig tillräckligt med energi och vätska under veckan. Hon hade ingen torrhosta, däremot slemhosta. Men slemhostan var inget nytt. Den hade hon haft i flera år och hon hade alltid en näsduk i fickan för att kunna hosta upp slem. Mamma brukade säga att hon hade kronisk luftrörskatarr, men även lunginflammation kan ju ge slemhosta, har vi läst… Hon har haft lunginflammation flera gånger tidigare i livet, även lunginflammation utan feber…  

Lördag 11 april (påskafton)
Under påskaftonen försökte jag få i mamma vätska och mat. Men hon hade tungt att andas och stönade väldigt mycket. Mamma bad om syrgas men sköterskorna sade att “det finns inte på boendet, bara på sjukhuset” och samtidigt sade de att det var riskfyllt där och att det vore mycket bättre om hon kunde stanna hemma och få vård. De kallade mammas tillstånd för lufthunger och andningsångest, eftersom hennes syresättning faktiskt var bra. (Nu i efterhand har jag googlat på detta och det finns ju ett ord för detta; dyspné och det kan bero på olika saker bl a lungsjukdom och hjärtsvikt. Man ingen av sköterskorna nämnde något om detta.)

Mamma förstod ändå inte varför hon inte kunde få syrgas. Hennes yngre syster Kerstin, som bodde på samma äldreboende under ca ett år men avled i januari i år, fick ju syrgas från sjukhuset till sin lägenhet på boendet… Syrgas i en liten låda som hon kunde bära med sig ut på stan, till och med…

Varför finns ingen syrgas på ett äldreboende? Och hur skulle hon få syrgas? Jo, genom att åka till sjukhuset och dit avråddes vi från att åka. Det var som att välja mellan pest och kolera!

Jag ville veta vad det grundläggande hälsoproblemet var. I vanliga fall skulle mamma säkerligen ha förts till sjukhuset i ambulans. Under normala omständigheter skulle väl ingen tillåta någon att ha så svårt att andas?

På påskaftonskvällen kom sköterskan. Utan att linda in orden och med en stor självklarhet sade hon till mamma att hon hade Corona… Jag undrade hur sköterskan kunde säga något så definitivt till en patient (och till mig) utan att ha testat mamma. Det kändes märkligt och jag frågade om inte mamma skulle testas. Men jag fick till svar att det skulle inte gå att ta något test förrän kommande tisdag eftersom det var påsk och ingen läkare fanns tillgänglig under helgen.

Nu började sköterskorna ha “rymddräkter” på sig när de kom till mamma. Det kändes olustigt och skrämmande, men jag förstod att de behövde skydda sig från ev smitta. Corona var alltså inte konstaterat, men de behandlade henne som en Corona-patient…

De symptom hon hade var andningsbesvär och trötthet. Hon hade ingen feber, ingen torrhosta utan enbart den slemhosta hon haft dagligen i alla år p g a sin kroniska luftrörskatarr. Tillståndet skulle ju lika gärna kunna vara lunginflammation som hon har haft flera gånger i livet, varav en gång utan feber. Trots allt hade hon ett bra blodtryck och bra syresättning, men den här påskaftonskvällen blev det morfinpremiär, enligt sköterskan för att “öppna upp andningsvägarna”…

(Mamma var mycket känslig för läkemedel och åt endast en medicin och det var hjärtmedicinen Metoprolol. En gång tidigare, för tre år sedan, fick mamma morfin för bl a ett brutet revben och då höll hon på att tyna bort p g a morfinet och ytterligare några läkemedel, plus att matlusten försvann totalt. Hon kom tillbaka till livet igen genom att vi syskon krävde näringsdropp och bestämde oss för att ta bort all medicin utom hjärtmedicinen. Efter denna händelse tillfrisknade hon, flyttade in på äldreboendet och fick ytterligare tre år med livskvalitet.)

Resten av påskhelgen var upp och ner. Mamma fortsatte att efterfråga syrgas och ifrågasatte också om det inte var dags att åka till sjukhuset, men jag var livrädd för att skicka mamma till sjukhuset ifall hon skulle bli lämnad ensam och döende där… “Bortprioriterad” enligt den bild av det kaos jag skapat mig utifrån sköterskornas beskrivning…

Så när mamma fick andningsbesvär larmade vi sköterskan som fortsatte ge morfin. Med morfin kunde mamma t o m äta lite och titta i sin iPad. Men när morfinet slutade verka och andningsbesvären tilltog, så behövde hon hjälp igen, vilket innebar ännu mer morfin…

Jag bad sköterskorna ge henne små doser för jag utgick från att en läkare skulle undersöka mamma efter påskhelgen och därmed skulle vi väl inte göra henne beroende av morfin? Jag efterlyste en morfinstrategi och ville veta hur mycket morfin sköterskorna gav. De svarade generellt att nu ska hon få en “rejäl” dos så att hon håller sig lugn, och när jag invände så skulle hon få en “liten” dos…

Jag började efterfråga exakt hur mycket de gav, för jag ville kunna utvärdera “lämpligast” resultat. Jag fick nämligen inte klart för mig om det fanns någon plan eller tanke om utvärdering av vilken mängd som skulle räcka. Jag efterlyste så lite morfin som möjligt – men med bästa möjliga lindring – tills vi skulle få tala med läkaren om mammas tillstånd.

Måndag 13 april (annandag påsk)
Nu räckte det tydligen inte med enbart morfin, utan på morgonen fick hon även för första gången lugnande, Midazolam…

Tisdag 14 april
Påsken var äntligen över! Nu skulle vi väl få träffa läkaren! Men nej, läkaren var ledig och skulle inte komma förrän dagen därpå, på onsdagen. Komma och komma… Nej, doktorn skulle inte komma p g a Coronan. Sköterskorna skulle rådgöra med doktorn per telefon…

Onsdag 15 april
På eftermiddagen togs äntligen Coronatest och snabbsänka för att utesluta bakteriell infektion, t ex lunginflammation. Beroende på resultaten; var det Corona så var det bara att hålla tummarna. Om det var bakteriellt, så kunde det vara lunginflammation och då skulle det behandlas med antibiotika.

Torsdag 16 april
Nattpersonalen hade inte “rymddräkter” på sig när de kom på natten p g a att svar på testet kom igår kväll att mamma inte hade Corona! Betänk då att mamma blivit behandlad som Coronafall ända sedan påskhelgen! Hur hade det påverkat henne fysiskt med morfin och lugnande? Och hur hade det påverkat henne psykiskt att tro att hon hade en dödsdom över sig? Hur mycket har hon förberett sig på att dö – i onödan? Sänkan hade vi ännu inte fått svar på…

Eftersom vi fick veta att det inte var Corona, så tyckte inte sköterskan på morgonen att vi skulle ta mer morfin och dämpande, eftersom mamma förmodligen fick det magonda hon dessutom upplevt p g a morfinet, plus att morfin tydligen egentligen ges mer i livets slutskede (!) och där var hon ju inte… Och det fick vi veta först nu!? Hade vi barn medverkat till palliativ vård och förnekat mamma sjukhusvistelse, syrgas, näringsdropp och antibiotika som rimligtvis borde ha varit den korrekta behandlingen och som hon delvis efterfrågat? Hade palliativ vård varit planen hela tiden?

I stället skulle mamma nu få Kåvepenin, antibiotika. 3 st X 10 dgr, för hon hade en sänka på 113 och man ska ju ha under 5, så hon hade alltså en infektion i stället för Corona. Var det lunginflammation som vi misstänkt? Och vad skulle vi nu göra med andningsbesvären som hon fortfarande inte fick syrgas för…? Och hur skulle jag/vi kunna hålla henne drogfri efter all morfin och all Midazolam hon fått som “lindring” för andningsbesvären…?

Mamma uttryckte på kvällen att hon skulle vilja träffa mina syskon dagen därpå, om de hade möjlighet att (få) komma. Såg hon det som ett farväl eller…?

Fredag 17 – lördag 18 april
Mina syskon kom på fredagsförmiddagen. Då satt mamma i soffan, nyduschad med nyrullat hår, påklädd och till och med med färg på ögonbrynen. Hon har alltid varit noga med sitt yttre och skulle väl aldrig få för sig att vara annat än uppklädd när hon skulle få besök! Hon hade väckt mig på morgonen med benen över sängkanten, färdig att gå ut i duschen!

Trött var hon efter morgonens ansträngningar att komma i ordning och hon orkade inte hänga med i samtalen, men hon satt där i soffan i alla fall och vi var samlade tillsammans kring henne. En sista gång alla fyra, men det visste vi inte då…

Även på lördagen försökte jag hålla henne uppe och hon satt i soffan, dödstrött visserligen men det är ju viktigt att hålla sig uppe och inte ligga för mycket om/när man har lunginflammation…

Under dessa två dagar lyckades vi hålla henne så gott som morfinfri, men natten till söndagen var förskräcklig och mamma sov ingenting.

Mamma ler på begäran men är såå trött, 18 april.

Söndag 19 april
Andningsbesvären tilltog och jag fick påkalla sköterska som fick ge både morfin och Midazolam flera gånger under dagen.

På kvällen kom en ambulanssköterska och hon ringde en bakjoursläkare, som gav oss rådet att börja ge mamma morfin var 4:e timme, ett s k “morfinprogram” vilket jag då tolkade som innebärande “nedsläckning” eller “avlivning”… Jag blev helt förtvivlad och ringde mina syskon.

Hur kan en läkare som aldrig träffat mamma och inte vet hennes kapacitet och vitalitet, föreslå något sådant? Hon syresatte ju bra, åt lite grann och hon hade ju varken Corona eller cancer. Hon hade ju “bara” andningsbesvär! Vi bestämde oss för att avstå detta “morfinprogram”, för att tala med mammas egen läkare på vårdcentralen först och höra hans prognos.

Måndag 20 april
Efter 10 dagar ensam med mamma, kom min syster vid lunch för att vi skulle hjälpas åt att vårda mamma. Vår bror försökte nå en läkare så att vi skulle kunna få en prognos; om vi verkligen var vid vägs ände eller ej, men vi upplystes om att inte kunna få tala med hennes läkare förrän på tisdagen. Men det gick inte då heller. Minns ej av vilken anledning.

Onsdag 22 april
Äntligen fick vi tala med mammas läkare, som menade sig ha hopp om mamma eftersom hon fortfarande var vid liv efter 12 dygn! Hon hade svarat bra på penicillinet även om hon var trött. Sänkan har sjunkit från 113 till 25! Så vi var överens om att vi skulle fortsätta med penicillinet plus Metoprololen. Vi skulle fortsatt försöka minska morfin och lugnande, och bara ta till det i nödfall.

Vi föreslogs använda en lugnande tablett vid behov i stället; Oxascand. Dessutom att vi måste få mamma att förstå att hoppet inte vara ute än efter att hon levt under dödshot i så många dygn…

Fredag 24 aprll
Efter några dagar med reducerade doser morfin och Midazolam kunde vi konstatera att Oxascanden inte var bra för mamma… Hon somnade inte av den utan låg bara och yrade och hallucinerade. Hon försökte titta i sin iPad, men orkade inte. Vi var verkligen rädda för att det skulle bli alla dessa droger som skulle komma att bli hennes död. Och vi förstod att vi inte skulle få någon verklig kontakt med henne förrän drogerna var ute ur bilden – om möjligt… Men hon orkade ju ingenting vid det här laget, även om vi faktiskt lyckades få i henne fil, hallonkräm och välling under dagen, men det var ju egentligen otillräckligt och inget näringsdropp hade stått till buds under sjukdomstiden…

Söndag 26 april
Vi insåg till slut att vår mamma var på väg bort och att det inte fanns så mycket att göra mer än att ge henne just lindring fortsättningsvis… Vi lyssnade på mammas inspelade sånger och musik med henne och hon såg ut som om hon lyssnade.

Tisdag 28 april
Vår mamma var fortfarande vid liv, men åt inget nu utan var mer i sin egen värld och pratade lite osammanhängande. Ibland fick vi kontakt med henne. Det handlade väl om timmar eller dygn vid det här laget…

Onsdag 29 – torsdag 30 april
Mamma varken åt eller drack längre. Hon bara låg och försökte hosta upp slem. Det var bara morfin och Midazolam, samt Robunol för slemhostan som gällde och vi baddade hennes mun med vatten…

Fredag 1 maj

Kl 01.30: Vaknade av att mammas andning förändrades. Mammas hjärta bultade så hårt att sängen skakade.

Kl 02.10: Vår älskade mamma somnade in…

Noterat av Gunilla Wigertz (dotter och närvarande 10 april – 1 maj)

Vår slutsats

Många säger att vi får vara tacksamma över att ha fått behålla vår mamma “så länge”. Det är vi givetvis. Samtidigt hade hon säkert kunna blir både 100 år och mer, om hon fått behålla livet. Hon hade i alla fall livslusten. Men vår tacksamhet hindrar oss inte att fundera över hur den sista tiden gestaltade sig för henne. Tre veckor med andnöd utan att få hjälp, trots att vi lever i ett välfärdsland. Så här tänker vi:

Vår mamma blev felbehandlad. Hon blev betraktad som en Coronapatient utan att ha blivit testad. Hon fick palliativ vård i stället för kurativ vård, d v s undersökning och behandling. I stället för att få syrgas, näringsdropp och antibiotika på sjukhus/äldreboendet, fick hon morfin och Midazolam, vilket man ger i slutfasen av en människas liv. Vi har i efterhand fått kunskap om att Midazolam och morfin hämmar andningen och leder till döden. Utöver detta minskar matlusten också och därmed får patienten ingen näring.

Vår mamma var inte i någon slutfas från början. Hon hade oregelbunden hjärtrytm av då okänd anledning och en bakteriell infektion som kanske hade kunnat bli avhjälpt genom rätt behandling redan i början av påskhelgen.

Hon bad om syrgas och hon ville komma till sjukhuset. Vi varnades för sjukhuset och invaggades i en illusion (?) om att det var bättre för henne att vårdas hemma. Var det redan då bestämt att hon skulle få palliativ vård? Att hennes liv inte var värt att rädda? Vi vet inte. Vi vet bara att vår mamma tog man inte kål på så lätt eftersom hon hade en imponerande livsvilja. Men till slut lyckades det… Vår uppfattning är att hon bröts ner av drogerna, samt förmodligen även av rädslan för Coronan, så att hon till slut inte orkade tillbaka till livet.

Vi passar också på att belysa bristen på logik i att anhöriga inte ska få besöka sina äldre. Under de tre veckor vi var på äldreboendet möttes vi av olika och ibland nyanställd hemtjänstpersonal i princip 3 ggr/dag. När vi ifrågasatte detta och varför de inte åtminstone hade munskydd, så fick vi svaret att “personalen är oerhört noga med hygienen och spritar sig före och efter alla besök. Arbetskläder byts ofta”. Men kära nån, hemtjänstpersonal vistas ju också ute i samhället bland människor, går i affärer och umgås, varför skulle inte de kunna drabbas av smitta utan symptom och gå runt till våra äldre med?

Vi anhöriga, om några, är väl måna om våra äldre anhöriga och borde kunna få besöka dem under förutsättning att vi är symptomfria, noga med hygienen och spritade. Bestämmelsen är helt ologisk och ger oss ensamma, deprimerade äldre med sämre motståndskraft och kanske till slut dödsfall.

Utifrån den erfarenhet vi gjort, tänker vi att det kanske inte alls är så konstigt med de höga dödstalen bland äldre, eftersom det redan är uppgjort med palliativ vård i stället för behandling för dem som uppnått en viss ålder och med vissa bakomliggande riskfaktorer. Detta har det talats tyst om.

I denna skrivelse nämner vi sjuksköterskorna i princip hela tiden. Vi vill verkligen poängtera att vi inte ser sjuksköterskorna i mammas hemkommun som skyldiga till det som har hänt. De gjorde så gott de kunde utifrån sina omständigheter och begränsningar, och vi är oerhört tacksamma för deras stöd för övrigt. Vi förstår att sköterskorna bara är “budbärare” eller “utförare” av vissa direktiv, men vill de verkligen vara “dödsänglar” som kommer och ger morfinsprutor dag och natt för att påskynda döden? Är de medvetna om vad de egentligen gör och på vems/vilkas order?

Juristen Gudrun Herlertz skriver: “Att som personal administrera och injicera morfin eller liknande substans i en patient i syfte att få denne att somna in och sedan dö är rent juridiskt ett oaktsamhetsbrott mot den internationellt bindande folkrätten. Enligt Nurnbergprotokollen från 1945 en del av den internationella folkrätten är experiment med en persons hälsa utan dennes samtycke att betraktas som brott mot mänskligheten. Att på lösa grunder utan specifik medicinsk indikation sätta en morfinspruta i någon är ett experiment med folks hälsa. Andnöd är ingen indikation för morfin vid tillfällig infektion. Att ligga döende och kippa efter andan kan inte under några förhållanden tolereras.”

Så vilka är ansvariga? Vems eller vilkas direktiv följer sköterskorna? Är det läkarnas direktiv? Kommunernas? Regionernas? Socialstyrelsens? Palliativt Kunskapscentrum? Vem/vilka kan hållas ansvarig/-a för “avlivningen” av vår mamma och andra äldre som genomförts och genomförs i Sverige under denna Corona-pandemi?

Vi rekommenderar läsaren att studera de länkar vi hänvisar till i slutet av skrivelsen.

PS! Tv4-Nyheterna gjorde ett reportage om vad som hände vår mamma, se här: Äldre nekas läkarvård under coronapandemin – Karin, 98, dog: ”Fruktansvärt slut”

Våra frågor

Vi ställer oss också ett antal frågor som vi förstås hoppas få svar på av ansvariga. Men också frågor som vi omgående vill ska leda till eftertanke och ändring av direktiv när det gäller hur våra äldre behandlas.

1) Vem/vilka fattade beslutet att det vore bäst för vår mamma att vårdas hemma i stället för att få komma till sjukhus för undersökning, behandling och ev syrgashjälp och näringsdropp?

2) Var det verkligen kaos på sjukhuset under den tid det fortfarande fanns hopp om mammas liv, 10 – 22 april? Och hur hade mamma blivit omhändertagen om hon kommit till sjukhuset i stället för att stanna på äldreboendet som vi blev rådda till?

3) Hur kan man lämna ett äldreboende utan läkare i fem dagar och utan att den boende får möjlighet att besöka sjukhuset? Hur kan man t o m avråda den sjuke från att besöka sjukhuset? Borde det inte alltid finnas läkare tillgängliga under helger, alla dagar i veckan? Särskilt i dessa Corona-tider?

4) Hur kunde det ske att både vi och vår mamma blev informerade om att hon hade Corona och att hon behandlades som en Coronapatient med morfin och lugnande i ca fem dygn innan man testade henne?

5) Vem/vilka fattade beslutet att börja ge vår mamma palliativ vård, d v s morfin och Midazolam för hennes andningsbesvär i stället för att ge henne vård/behandling?

6) Hur kan man på ett äldreboende underlåta att ha basal grundvård, t ex syrgas som hjälp för äldre med andningsbesvär när det är den enklaste och mest naturliga metoden att ge andningshjälp på? Eller näringsdropp för att ge undernärda äldre vad de behöver för att tillfriskna?

7) Hur kan man överhuvudtaget ordinera morfin till någon med andnöd, när morfin i sig självt gör att man andas mindre och att man får mer syrebrist plus att Midazolam därtill hämmar andningen?

8) Hur kan en bakjoursläkare – som varken har träffat mamma och därmed inte vet hennes kapacitet – den 19 april (få) rekommendera ett morfinprogram som endast syftar till att lindra lidande och släcka liv, medan mammas läkare, den 22 april menade sig ha hopp om mamma eftersom:

– hon fortfarande levde efter 12 dygn
– hon inte hade någon bakomliggande sjukdom som Corona, cancer eller demens
– hon hade bra värden, d v s bra puls, blodtryck och syresättningsgrad
– hon svarade bra på penicillinet trots all trötthet och sänkan hade sjunkit från 113 till 25

Vi ser fram emot konkreta svar på våra frågor av den/dem som känner att frågan tillhör dennes ansvarsområde. Övriga t ex partiledare, tjänstemän och journalister hoppas vi ska medvetandegöra och informera om vad som pågår, så att vi kan rädda tusentals liv i stället för att ge våra kära äldre en enkelbiljett rakt in i döden.

12 juni 2020

Gunilla Wigertz med syskon Jörn Dahlkild & Lena Dahlkild Berggren  

Jag, min bror Jörn och min syster Lena på begravningen den 26 maj.

Länkar

2020-06-07 Youtube (Jon Tallinger)
Så. Nu kom sanningen ut. I partiledardebatt.

Anders W Jonsson vik partiledare Centerpartiet i partiledardebatten:
Sen finns det ju en viktig del som inte har nämnts hittills också och det är det att på ett antal äldreboenden har man bestämt att här ska det inte bedrivas aktiv sjukvård. Så vi har alltså haft äldreboenden som inte har fått tillgång till kanske antibiotika, kanske till dropp, kanske till syrgas av någon underlig anledning där det har varit en princip. Här måste man ju gå in och se till att på äldreboenden i Sverige där ska det bedrivas dels omvårdnad men att man också ska kunna ha ett ordentligt inslag av vård. Det här är ju upprörande. Alla de exempel man hör på det.

2020-06-08 Expressen (Johanna Andersson)
Min pappas död i covid-19 blev onödigt plågsam

När vi anhöriga äntligen fick komma dit var han uttorkad och törstig, men nej, det fanns inte möjlighet att sätta ett litet stöddropp för att lindra törsten. Fanns det någon slemsug när han inte längre orkade hosta eller spotta? Nej, vi har ingen slemsug. Går det att låna från Sahlgrenska sjukhuset? Nej, tyvärr. Kan han få lite syrgas, han kvävs ju! Nej, vi har ingen syrgas. Så återstod morfin och ångestdämpande; en kort stund efter att han fått de sista sprutorna dog han, rosslig, uttorkad och lufthungrande.

Och hur har de haft det, alla de andra på äldreboenden som dött i covid-19 i Sverige? Det är stort fokus på intensivvården, men hur blir det för dem som inte ens kommer i fråga för den enklaste sjukvård?

2020-06-04 Svenska Dagbladet (Maria Ludvigsson)
Igår hade för många dött

När vi låter gamla dö i förtid, utan att träffa läkare, då är gränsen nådd för vad vi kan leva med. ”Fler åtgärder hade behövts” och ”Det finns förbättringspotential i det vi har gjort i Sverige, helt klart” sade Anders Tegnell igår.

2020-06-02 Facebook (Matteo Salvini)
Nonna Carmela, 91 år, återvänder hem efter att hon överlevt viruset!


I Italien respekterar man de gamlas rättigheter. Gör vi det i Sverige?

2020-06-02 Svenska Dagbladet (Ivar Arpi)
Äldre som ges dödshjälp i stället för vård


Morfin i stället för syrgas. Smittad personal som tvingas arbeta ändå. Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda, men hanteringen av äldre under pandemin gör tanken svår att slå ifrån sig.

2020-05-22 Aftonbladet (Intervju med geriatrikprofessor Yngve Gustafsson:
Professorn: “Man är aningslös och gör fel bedömningar”

2020-05-21 Aftonbladet (Christina Nordh)
De näst intill avlivar de gamla

Geriatrikprofessorn Yngve Gustafsons (Umeå universitet) hårda kritik mot svenska äldreboenden:

– Om man tittar på andelen som har dött av de mycket gamla människorna: Av dem som vårdats på geriatriska kliniker för covid-19-infektion har 70-80 procent skrivits ut levande, antingen till hemmet eller tillbaka till äldreboendet. På äldreboenden har man i princip bara ordinerat palliativ vård, vilket innebär att man får morfin, midazolam och haldol för att förhindra att man blir illamående och kräks av morfinet. Det är en behandling som näst intill 100 procent säkerligen leder till döden. Att ge både midazolam och morfin hämmar andningen. Har du svårt att andas får du snabbt en sådan syrebrist att du dör.

Han säger att det vanligaste symtomet äldre får när de har en infektion i kroppen är att de blir förvirrade.

– Och när de blir förvirrade blir de mer eller mindre automatiskt diskvalificerade från sjukhusvård, vilket naturligtvis är vansinnigt

— Att undersöka patienter via telefon och ordinera en behandling som är avgörande för om man ska ha en chans att överleva eller om man i princip döms till att dö. Det här är under all kritik och läkaretik. Det är oförsvarligt att man får behandla gamla sköra människor utan en adekvat medicinsk bedömning och behandling.

Du kallade behandlingen som de här äldre fick för dödshjälp, snarare än vård?

– Ja, jag skulle nog nästan kunna tänka mig att använda ännu starkare begrepp. Att det är näst intill att de här människorna avlivas. Det är i princip ett hundraprocentigt sätt, ungefär som elektriska stolen. Det är ungefär lika effektivt.

2020-05-07 Världen idag (Sara Andersson)
Läkare kräver syrgas till äldre – “tusentals kan räddas”


2020-04-18 Youtube (Intervju med distriktsläkare Jon Tallinger)
Om syrgas på äldreboende

“Morfin minskar det som driver andningen så att man andas mindre och man får mer syrebrist, men man är förvisso lugn och det är ju behagligt så man lider ju inte… Men det skyndar ju på döden…
Det finns nu ingen möjlighet att administrera syrgas på ett äldreboende. Men om man bara kommer till ett sjukhus så kan man få syrgas på vilken avdelning som helst. En liten slang in I näsan, inget avancerat alls.

Och varför säger man inte det då, att vi behöver få fram syrgas till våra äldreboenden och kanske vänder sig till industrin eller importörer och säger: ‘Hjälp oss leverera, för syrgas finns ju i oändliga mängder.’ Det är ju bara en logistikfråga om man ska transportera till äldreboendet i tankar eller om man s a s ska tillverka syrgas på plats.”

2020-04-07 Vårdfokus – tidning för vårdförbundet
Nya stöd för palliativ vård av sjuka i covid-19

Farväl älskade Mamma när du ger dig ut på din sista resa… Älskar dig så…

Boosta immunförsvaret och upplös inflammationer!

Ursäkta, 🙏 men varav hjärtat ❤️ är fullt, talar det, brukar man säga. Och då kommer frågan: Hur kan man berätta om saker som man brinner för och från hjärtat ❤️ vill förmedla till andra för att man vill dem väl, utan att de enbart ska ta det som att man försöker sälja något? Så det är väl lika bra att jag säger på en gång:

Om du inte vill ha tips på hur du kan förebygga och upprätthålla en god hälsa och ett starkt immunförsvar, så sluta läsa här. ⛔️ Till er övriga vill jag säga:

Vad skoj att du stannar kvar och fortsätter läsa!!! Det gör mig jätteglad att få förmedla det jag nu har erfarenhet av! 🤗

När klienter kommer till mig med olika problem, t ex depression och ångest, så kan det naturligtvis bero på olösta, traumatiska barndomsupplevelser och andra livshändelser, men den moderna forskningen börjar mer och mer inse att dålig mental hälsa kan ha fysiska orsaker. Många lever stressade liv, samt äter och sover dåligt, vilket också visar sig i sämre mental och själslig hälsa hos både hos barn, tonåringar och vuxna. Detta börjar tragiskt nog bli en världsomspännande epidemi.

Jag har kommit i kontakt med naturliga och vetenskapligt beprövade produkter som ger mig den näring som min kropp och knopp behöver för att få ett så friskt liv som möjligt. Och naturligtvis boostar jag hela familjen med allt detta som jag funnit så fantastiskt! 🤗

Den mat som finns i våra butiker är ofta processad, kan innehålla gifter, konserveringsmedel och olika tillsatser. Man kan knappt köpa djuphavsfångad lax, utan får köpa odlad lax som matats med pellets som ger inflammationer i kroppen p g a att pellets innehåller stora mängder Omega 6… 😥 Listan på otjänlig mat kan göras lång, men i stället vill jag tala om vad jag gör för att förhoppningsvis kunna inspirera dig:

Få den näring man behöver:

Varje dag får jag i mig 100 procent naturliga, solmogna, kallpressade frukter, bär, grönsaker och kryddor som stödjer kroppens alla funktioner. En glasburk på 240 gr motsvarar näringen från 40 kg av olika frukter, bär och grönsaker, vilket betyder att en sked näring på 6 gr motsvarar näringen från 1,5 kg av dessa. Med en sked om dagen får jag i mig 1,5 kg frukt, bär och grönsaker! Förstår du vilken skillnad detta kan göra för kropp och knopp!? Och särskilt om man inte är så road av matlagning utan mest äter snabbmat och färdiglagad mat…

Leverantörerna av ingredienserna kommer huvudsakligen från Ungern, Italien, Tyskland och Frankrike och allt trippelkontrolleras. Allt tillverkas och hanteras i företagets egen fabrik i Ungern efter noggrann kontroll. Om du är intresserad av att få veta mer och/eller köpa denna näringsgelé på burk, så tveka inte att kontakta mig.

Få bukt med dolda inflammationer och boosta immunförsvaret:

Dolda inflammationer i kropp och hjärna kan skapa livsstilsjukdomar såsom exempelvis hjärt- och kärlproblem, cancer, diabetes, demens, depression och ångest.

Jag och familjen har gjort vetenskapligt beprövade hälsotest för att se vilket skydd mot inflammationer vi har i kroppen beroende på hur fettsyrorna påverkar varandra. Vi hade inte det bästa skyddet kan man säga, så nu håller vi på och justerar detta med unika och lika vetenskapligt beprövade produkter. 🤗

Tillsammans med en kollega inom hälsa erbjuder jag hälsopresentationer då vi informerar om inflammationer, immunförsvaret, kost och hälsa, samt erbjuder dessa individuella hälsotester. Kontakta mig om du vill veta mer om detta.

Andra sätt att boosta immunförsvaret och välmåendet

  • Försöker så gott jag kan att köpa och äta antiinflammatorisk mat, men där har jag mycket kvar att lära eftersom jag älskar choklad och inte är så förtjust i matlagning… Kan varmt rekommendera Maria Borelius’ bok Hälsorevolutionen som man kan köpa under 100-lappen numera, men också lyssna på via Storytel, Bookbeat och Nextory.

  • Utöver ovan nämnda näringstillskott, så ingår en daglig ingefärashot bestående av ingefära, citron och honung. Den tror jag har hjälpt mig att hålla mig frisk de senaste fyra åren!

  • Jag mediterar 20 min på morgnarna. Använder en mycket enkel meditation där jag fokuserar på min andning så att kroppen också syresätts maximalt en stund. Ofta andas vi alltför ytligt med enbart bröstkorgen. Men så här skulle jag vilja föreslå dig att andas under meditationen – så länge du orkar eller det känns bekvämt:

    Andas in genom näsan. Fyll mage och lungor till ”bristningsgränsen”. Håll andan och andas sedan ut genom öppen mun. Upprepa om och om igen

  • Jag utövar minst 10 min EFT/Tapping dagligen. Läs mer om det på min hemsida Relationscoachen.

  • Så snart jag upplever oro eller stress, så använder jag EFT/Tapping och/eller djupandas.

  • Jag går en daglig promenad på minst 40 min för att få mitt behov av ljus, syre och rörelse tillgodosett. Har också börjat ”vandra” mer eftersom naturen ger mig lugn och glädje…

  • Jag försöker hålla mig till regelbundna sömnvanor och – enligt ayurvediska principer – somna innan kl 23 för att hinna med det biologiska sömntåget.

  • Jag strävar efter att ha en god relation med mig själv, med mina närmaste och med alla mina vänner och bekanta. Jag umgås i meningsfulla sammanhang och med andra som också strävar efter det goda och kärleksfulla i livet.

  • Jag omger mig i så hög grad som möjligt av sådant som är positivt. Läser/lyssnar på meningsfulla och utvecklande böcker/poddar, lyssnar på musik som gör mig glad eller lugn, samt tittar främst på filmer som berör hjärtat. ❤️

  • Jag har ett meningsfullt jobb som ger mig stor tillfredsställelse: Jag erbjuder livs- och relationscoaching till individer och par, ger EFT-, stress- och traumaterapi, håller kvinnocirklar, kurser och föredrag inom relationer, kommunikation, EFT samt inom personlig avveckling, inre utveckling och harmoniutveckling.

Det är så mycket mer jag vill säga, men jag är sååå glad över att du orkat läsa ända hit! Om du tänker att du fått med dig något på vägen och är intresserad av det jag har att förmedla; tveka inte att höra av dig med frågor och funderingar!

Så här kommer du i kontakt med mig

Beställning av och information om näringsgelén.

Boka en hälsopresentation och hälsotest.

Tidsbokning coaching/terapi i Norrköping eller online.

Tidsbokning coaching/terapi i Katrineholm eller online.

Gå med i min Facebook-grupp för Hälsa och Harmoniutveckling.

Det finns hjälp att få både för kropp, knopp och själ!
Det finns bara en av dig och du ska hålla länge!
Sköt om dig!

Varmt välkommen att höra av dig! ❤️

Gunilla Wigertz

Barn är en gåva – eller…?

2002 Gunilla & Wille hos Ingegerd

När jag efter två missfall och vid nästan 41 års ålder, fick mitt enda egna barn, så var jag överlycklig över att kunna få ta hand om honom! Jag hade den stora förmånen att vara hemma med honom de 5 första åren tack vare att jag hade en underbar man som jobbade. Även om jag ibland naturligtvis hade känslor av att tiden ibland stod stilla och att jag ofta kände att jag inte fick utlopp för min egen kreativitet, så var det de bästa åren av mitt liv!!! Skulle aldrig velat lämna bort honom och låta andra barn och vuxna forma honom! Och vi hade möjlighet att ha ett aktivt liv tack vare alla dessa öppna förskolor som kommuner och kyrkor erbjuder, samt ett rikt umgänge, så han blev definitivt inte isolerad.

Som danska feministen och författaren Suzanne Brögger sade när hon fick kritik för att hon blev som en vanlig Svensson när hon fick man och barn:

”Man kan inte föda barn och ha orgier samtidigt.”

Det vill säga, var sak har sin tid!

Vet att det är alltför många föräldrar som blir stressade av att de lever med tron att allt ska göras samtidigt: Föda barn, göra karriär, köpa hus, renovera det, skaffa hund, åka på semestrar, vara ”fit for fight” med mera, med mera. Detta skapar en stress som man kanske projicerar på sin partner, sitt barn, jobbet, eller människor och situationer som egentligen inte är den rätta anledningen till stressen eller missnöjet.

Varför ska världens viktigaste jobb, att ta hand om sitt eget barn, anses ”värdelöst” eller onormalt? Och bara för att något anses normalt/onormalt/politiskt korrekt under en viss tidsperiod, så behöver det inte innebära att det är naturligt för oss som människor.

Om alla världens barn under sin uppväxt skulle få trygghet och kärlek av den/dem som älskar dem mest, så skulle världen se helt annorlunda ut.

trevor-cole-393231-unsplash.jpg

Mitt syfte med detta inlägg är inte att skapa skuld i alla de föräldrar som gör sitt allra bästa för sina barn utifrån sina rådande omständigheter. Mitt syfte är helt enkelt att utifrån min kunskap och mina erfarenheter uttrycka min mening och förhoppningsvis väcka till nya tankar i det rådande systemet.

Jag tror på frivillig enkelhet innebärande att man skalar bort så mycket som möjligt av måsten, prylar och utgifter för att kunna vara tillsammans med sina barn mer och göra mer av det man tycker om. Tror på basinkomst/medborgarandel så att den som vill vara hemma och ta hand om sitt barn inte ska hamna i en ekonomisk fälla under barnåren oavsett om man är singel eller lever som par. Tror på att ifrågasätta nuvarande rådande kollektiva och politiskt korrekta uppfattningar om vad som är bra för våra barn.

Ett barn är en gåva som ibland tas för given…
Det gäller att vårda den väl…

11 William & pappa.jpg

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 9)

Ja, så hur gick det med min och min pappas relation då? Min mamma och min pappa gifte sig faktiskt till slut så att jag, så att säga, blev ”legaliserad”. Det var viktigt för henne. Men, kunde jag släppa min rädsla för honom? Kunde jag släppa min frustration och de sår som skapats i mig på grund av honom? Med andra ord, kunde jag ”förlåta”?

Turn your face to the sun and the shadows will fall behind you..jpg

I En Kurs i Mirakler (A Course in Miracles) får vi lära oss att vägen till inre frid går genom förlåtelse. Och med förlåtelse menas inte att man som lägre stående ska be någon högre stående om att bli förlåten, ungefär som en slags förödmjukande handling. Nej, ur en enkel och praktisk synvinkel är förlåtelse att släppa taget om det förflutna. Man behöver inte rättfärdiga det som hände, men man behöver förstå att alla involverade i det som hände gjorde så gott de kunde utifrån sin förmåga där och då. Hade de kunnat bättre så hade de också gjort det. Alla lever med sin egen ryggsäck och som ett resultat av sina föräldrars ryggsäck. Vår uppgift är att släppa ryggsäcken och gå vidare i livet. Att bli fria.

06 Picknick mormor & morfarDet mirakulösa är att förlåtelsen skedde tack vare vår son. När William föddes, började jag och min far relatera till varandra genom William. Min far och jag behövde inte längre konfrontera varandra, utan vårt gemensamma fokus låg i stället på William, min son och min fars barnbarn. William blev det som var viktigt. Därmed började jag se på min far med andra ögon. Jag insåg att han kanske inte hade klarat uppgiften som make och som far till sina barn, men han hade ju så många andra beundransvärda egenskaper. Egenskaper som jag faktiskt kunde känna igen i mig själv… Jag såg hans inre styrka och förmåga att fokusera på det positiva trots svårigheter, hans enorma kreativitet, hans vilja att förändra världen till det bättre utifrån sin förmåga och jag såg hans villkorslösa morfarskärlek till William…

Pappa HolgerSista gången jag såg min pappa – det var på hans balkong en varm vårdag när vi varit och hälsat på honom – så såg jag kärleken i hans ögon när han vinkade åt oss och bad oss komma snart igen… Jag var med vid hans dödsbädd och på hans begravning kunde jag inte känna annat än en stor och djup kärlek. Allt var förlåtet. Vi var båda befriade… Det är det som enligt En Kurs i Mirakler kallas för mirakel, d v s när gammalt hat byts ut till kärlek…  Min pappa blev alltså den som helt ovetandes gav mig den största lektionen i livet:

Lär dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta…

Och efter ett livs sökande efter kärlek, sanning och mening kom jag så småningom också fram till att kärleken inte bara finns i en partner. Kärleken finns överallt – i alla våra medmänniskor, i djuren och i naturen, bara vi väljer att se den, införliva den i oss själva och dela den vidare till alla vi möter. Och Meningen med våra liv är att bli lyckliga och att göra andra lyckliga. Så enkel och ändå så stor blev Sanningen för mig efter – eller trots – allt mitt sökande i litteratur, i kyrkor och på olika kurser…

EnhetsvykortOch jag minns så väl den insiktsväckande lilla barnsången ”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand” som förmedlades av min väninna Elisabeth när jag frågade henne vad hon slutligen kom fram till efter att ha studerat teologi några år. Hennes svar var så befriande okomplicerat. Hon svarade:

”Att Gud är allas pappa
och jorden är vårt bo,
och vi är vän med alla
på jorden må ni tro.”

Jag vill varmt tacka Hillevi på LifeRadio Göteborg för att hon gav mig den stora uppgiften som sommarpratare sommaren 2014. Det var verkligen en utmaning eftersom jag känner mig mest bekväm med att jobba i kulisserna och låta andra stå fram. Men ibland behöver man våga något nytt för att komma vidare i livet. Mitt manus till radioprogrammet har resulterat i denna bloggserie.

LifeRadioSommarGunilla_Annons

Till minne av min pappa, lägger jag nedan in Lars-Erik Larssons pastoralsvit, som vi spelade på pappas begravning…

Varmt tack för att du har läst min bloggserie och berättelse om mitt livs sökande efter Kärlek, Sanning och Mening. Nya bloggidéer är på gång… Prenumerera gärna. Jag önskar dig all kärlek på din livsväg och förhoppningsvis på återseende…

Gunilla

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 8)

1999 var Rinkesta-epoken över. Vi var då trötta och behövde en längre retreat, så vi överlät Rinkesta till en ny hyresgäst och flyttade därifrån.

2002 Gunilla & Wille hos IngegerdUnder mina år på Rinkesta fick jag två missfall. Men när jag skulle fylla 41 år föddes vår son William. Han kom sannerligen som ett mirakel som jag definitivt inte tog för givet. Han var en livets vördnadsfulla kärleksgåva! Den kärlek som han lockade fram i mig och Ulf var den så eftersträvansvärda villkorslösa kärleken som man lättast kan uppleva till sina barn och till djur, men kanske desto svårare till andra!

Tyvärr uppstår ju ett ekonomiskt dilemma för de föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Vi var inspirerade av begreppet Frivillig enkelhet som innebär att man skär ner på sina kostnader för att kunna få tid att göra mer av det man vill, t ex vara hemma med sina barn. Vi köpte loppismöbler, loppiskläder, loppisleksaker, flyttade ut på landet där vi hyrde ett billigt hus och semestrade i vår husvagn. Ja, vi skapade möjligheten att arrangera vårt liv så att jag kunde vara hemma med William de fem första åren av hans uppväxt samtidigt som jag dels jobbade som spindeln i nätet för Enhet, dels hjälpte Ulf i hans företag parallellt med att jag utvecklade en egen företagsverksamhet hemifrån.

Men den större bidragande orsaken till detta val kom från mina egna insikter om hur våra upplevelser under barndomen formar oss och styr våra liv samt våra erfarenheter som familjehem. Det var därmed självklart för både mig och Ulf att inte lämna bort William till några andra som skulle forma honom under de första viktiga åren då personligheten utvecklas. Vi ville heller inte utsätta honom för dagliga separationer under de livsviktiga anknytningsåren. Vi ville att han skulle få en trygg och kärleksfull uppväxt och få sina behov tillgodosedda av oss som verkligen kände och älskade honom. Detta har jag aldrig ångrat utan ser tillbaka på mina ”hemmaår” som den bästa investeringen jag gjort i hela mitt liv!

15 William med tulpaner.jpg

William gav mitt liv en helt ny mening och en djupare anledning att finnas till. Han ska nu fylla 16 år och gör egna låtar sedan några år tillbaka. Låten ”Brighter” gjorde han när han var 13 år och tillsammans med vännen Sanna Nova Emilias vackra bildspel blev det en informationsfilm för Enhet i valet 2014:

I dag har jag stora anledningar att vara tacksam över mitt liv och hur det har utvecklat sig även om det funnits vissa saker jag ångrat och hela tiden kommer det ju nya utmaningar. Som man brukar säga: Jag skulle aldrig vilja göra om de svåra och smärtsamma erfarenheter jag gjort, men jag skulle heller inte vilja vara utan dem.

Tiden på Rinkesta med så mycket människor som kom och gick där, lärde mig också otroligt mycket, både vad som ger smärta och vad som ger glädje. Ja, livet i sig självt är bra på att ge oss utmaningar som genom våra känslor signalerar vad vi behöver jobba med inom oss själva för att bli mer harmoniska människor.

Och tack vare de kärleksrelationer som inte varade och de som varade en längre tid, kan jag vara en bättre livskamrat för min partner. Jag kan också vara en bättre livs- och relationscoach för mina klienter eftersom jag har fått en stor förståelse för hur relationer fungerar, inte fungerar och vad som orsakar skillnaden.

topp_relationscochen_centreradPå senare år har jag hittat ett fantastiskt verktyg som upplöser känslomässiga låsningar, trauma och fobier, och som dessutom reducerar både smärta och stress. Det kallas EFT, Emotionell Frihetsteknik. Också kallat tapping eller på svenska knackningsteknik, eftersom man med fingertopparna stimulerar vissa utvalda akupunkturpunkter samtidigt som man fokuserar på sitt problem. För mig själv har det varit otroligt effektivt och jag har inte tidigare stött på någon metod som för gott tar bort jobbiga känslor men det har EFT gjort för mig. Och för att kunna hjälpa andra, har jag därför även utbildat mig till EFT-terapeut.

Och nu när jag börjar närma mig nutid och slutet av min berättelse om sökandet efter kärlek, sanning och mening – hur gick det med pappas och min relation då? Denna fråga får bli en så kallad cliff hanger eller aptitretare till nästa blogginlägg…

Kärlek och medkänsla till alla som behöver det…

Gunilla

i-sta%cc%88llet-fo%cc%88r-att-ta%cc%88nka-pa%cc%8a-vad-du-kan-fa%cc%8a-i-dag

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 7)

IMG_2900

Rinkesta var ett slott som vi Enhetsmedlemmar bestämde oss för att hyra för Enhets räkning. Syftet var att skapa en plats där vi kunde utbilda varandra inom Enhets politik, inom andlighet, inre utveckling och inom politiska och ekonomiska frågor. Vi trodde att den så kallade medvetenheten i samhället var långt gången, att det var dags nu, och vi såg en ljus tid framför oss där vi skulle få ta emot Enhetsintresserade varje helg, året om.

Slottet hade under 1900-talet varit ett hem för utvecklingsstörda och den första tiden på slottet gick åt till att rusta, renovera och pynta slottet. För att finansiera hyran började vi även hyra ut Rinkesta till andra kursarrangörer.

Tack vare alla kurser på Rinkesta kom jag i kontakt med flera olika vägar och metoder som hjälpte mig vidare på min livsresa. Jag fick så många redskap att jag aldrig behövde gå till någon psykolog för att reda ut min barndom…

BokbildInnan Ulf startade Enhet hade han studerat en bok vid namn A Course in Miracles. Jag visste intuitivt att jag behövde ta reda på mer och anmälde mig till en 10-dagars kurs i just ACIM som den också förkortas. Kursen är en ödmjuk och kärleksfull väg till inre frid och den vill hjälpa oss att avlära oss allt som skapar ofrid inom oss. Den består av en textbok, en lärarhandledning och en lektionsbok med 365 lektioner, teoretiskt sett en lektion per dag under ett år. A Course in Miracles är en ”självstudiekurs” som hjälper oss att gå ifrån vårt rädslofyllda tillstånd bestående av oro, bekymmer, hat, låg självkänsla, depression och alla andra olustiga känslor, till ett tillstånd av kärlek/medkänsla/välvilja till allt och alla. Jag fick en stark inre upplevelse under dessa dagar. Jag kände att jag äntligen hittat hem i mitt sökande efter ”sanningen”!

Om du ber så ska du få, står det i Bibeln. I modern tappning kallas det attraktionslagen. Jag fick verkligen det jag så förtvivlat bad om i min livskris. Rastlösheten, ensamheten och sökandet var slut. Nu var det i stället en massa jobb som väntade! Både på det inre planet och i det yttre.

Ulf och jag började hålla kurser i Mirakelkursen både på Rinkesta och på andra orter i Sverige, bl a Stockholm, Västerås, Göteborg och Sundsvall. Under tre år översatte vi inofficiellt lektionsboken i Kursen för att våra ej engelsktalande deltagare skulle kunna göra lektionerna. Tillsammans med andra startade vi 1993 ett nätverk för alla intresserade av Kursen: Nätverket En Kurs i Mirakler. Nätverket är fortfarande aktivt. Vi inbjuder fortfarande till två medlemsträffar om året och för några år sedan firade vi 20-årsjubileum.

Så på det yttre planet ägnade jag 90-talet åt vår egen och andras kursverksamhet på Rinkesta, åt Enhet och åt En Kurs i Mirakler. Dessutom var Ulf och jag familjehem åt sammanlagt ett tiotal barn, tonåringar och vuxna missbrukare. Det var ett oräkneligt antal tillfälliga möten, livslånga relationer och vänskapsband som etablerades på Rinkesta under det här decenniet!

1996 Enhets aktiva grupp på Rinkesta

På det inre planet hade jag sår att hela. Jag hade ett förlåtelsearbete att utföra när det gällde min pappa. Dessutom hade jag ohelade sår från andra relationer och situationer – vilket jag vill påstå att vi alla har i vår ryggsäck. Jag mötte många olika slags människor på Rinkesta som aktiverade dessa sår. Sår som exempelvis uttryckte sig i känslan av att vara en liten flicka som ingen lyssnar till, att vara bortvald och att inte ha rätt att existera. Kort sagt, sår orsakade av en mycket låg självkänsla trots ett ganska skapligt självförtroende. Man kan säga att livet på Rinkesta gav mig otaliga tillfällen att betrakta mig själv och mina reaktioner på det som hände – både i min kärleksrelation, som familjehem och i mötet med alla människor. Jag befann mig i en turboutveckling där alla mina tillkortakommanden kom upp i ljuset och det fanns ingenstans att gömma sig…

Gunilla Wigertz_Free_2014Tack och lov hade jag A Course in Miracles som hjälpte mig i min inre process från rädsla till kärlek. Jag hade dessutom fått möta den danske filosofen Martinus tankar som hjälpte mig att förstå hur livet, evolutionen och universum fungerar. Jag hade börjat lära mig NVC eller Nonviolent Communication för att lära mig kommunicera känslor och behov för att bättre nå fram till mina medmänniskor. Jag hade också den bästa lärokamraten i Ulf. Han – om någon – triggade mina ömma punkter, liksom jag triggade hans. Men vi hade fattat ett beslut hur tufft det än var mellan oss emellanåt: Att finnas till för varandras helande, att bli lyckliga och att dela med oss av den lyckan till våra medmänniskor. Och om jag hade haft en dröm om tomtebolycka med mannen i mitt liv, så insåg jag snart att det är i våra närmaste relationer som vi får de största prövningarna…

Varma hälsningar med lika varma kramar,

Gunilla

1994-08-10 Skål i lättöl på Ulfs födelsedag och för Sundsvallsveckan

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 6)

Yrkesmässigt hade jag sedan gymnasiet jobbat som barnskötare på en flyktingförläggning, reseledare, utbildat mig till sekreterare, gått på Poppius Journalistskola, jobbat som hotell- och VD-sekreterare inom SAS International Hotels, jobbat på båt ett par säsonger, bott i Oslo och arbetat på hotell där. Nu var det dags att plocka upp en annan gammal värdering och se till att äntligen ”bli något” i livet, d v s gå en utbildning. Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli annat än att jag ville jobba med människor, men utbildningen jag valde gav mig slutligen ”etiketten” beteendevetare, något som jag trodde kunde vara bra att ha – i arbetslivet i alla fall.

Men så småningom, vid dryga 30 års ålder infann sig tröttheten och uppgivenheten och jag ställde mig frågan på allvar: Vad skulle jag göra med mitt liv? Borde jag gå till en psykolog och bearbeta min barndom för att kunna gå vidare? Jag hade mött många fantastiska män, men var fanns den rätta, livslånga kärleken för mig? Var fanns kärleken i världen och vad var meningen med livet? Jag befann mig i en livskris…

Samtidigt med den här livskrisen hade jag kommit in på den så kallade nyandlighetens väg som hade börjat göra sitt intåg här i Sverige. Så tillsammans med några kvinnor i min hemstad startade jag ett andligt center som vi kallade Öppen Horisont. Vårt syfte var att arrangera föredrag inom andlig och personlig utveckling eftersom det inte fanns någon sådan verksamhet där vi bodde. Jag fick höra talas om att det dessutom fanns ett nystartat andligt politiskt parti som hette Enhet. Tänk om vi kunde få Enhets grundare och initiativtagare Ulf Wåhlström att komma till Öppen Horisont!?

1991 Tillsammans kan vi skapa den bästa av världar

Ulf Wåhlström, initiativtagare till Enhet, 1990

Enhet var ett helt nytt fenomen då 1990. Jag hade inte hört talas om att det någonstans i hela världen skulle finnas ett politiskt parti som hade med människans själsliga dimension på agendan. Ett parti som syftade till enhet på alla plan; inom oss själva, i våra relationer, enhet inom politiken och enhet mellan all världens länder. Ett parti som hade högt stående visioner om en värld i fred och för att nå dit behöver vi alla utveckla en inre frid. Och varför då? Jo, eftersom vårt eget dåliga mående, vår oförmåga att skapa harmoniska relationer, ja t o m kriget ute i världen, är resultatet av människors ofrid i sitt eget hjärta. Och hur ett samhälle ser ut beror i grunden på vilka attityder och vilken moral dess medlemmar, och inte minst dess politiker och näringslivsidkare har…  Fanns det verkligen ett sådant parti med sådana insikter? Jag hade inte känt mig hemma i något annat politiskt parti tidigare, så jag överväldigades totalt och gav mig hän…

Ett år senare var jag var jag fullkomligt engagerad och jobbade mer än heltid och helt ideellt för Enhet. Jag hade en relation med Enhets initiativtagare Ulf och jag bodde och arbetade på Enhets ”högsäte” Rinkesta Slott, ett gammalt slott från 1600-talet (och före detta hem för utvecklingsstörda) som Enhet hyrde utanför Eskilstuna i Sörmland. Vem hade anat detta när jag i min livskris ropade till Gud att nu fick det vara nog?!

1992 Rinkesta Slott

Rinkesta Slott, Ärla

1992 Enhet på mässa i Umeå

Jag vill tacka dig för att du tar dig tid och läser mina rader.

Varma kramar till nästa gång,

Gunilla

 

 

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 5)

Efter skilsmässan och 27 år gammal var det läge för en annan resa i livet. I ett försök att hitta mig själv, packade jag ryggsäcken och fick med mig min värmländska brevvän Lena till Asien. Vi hade stöttat varandra och ”pratat” brevledes ända sedan vi fann varandra i 11-årsåldern på kvällstidningen Expressens Stingsida för barn. Jag visste att jag inte skulle få ro i min rastlösa och nyfikna själ förrän jag fick göra denna luffarresa och Lena var också vid en punkt i livet då det passade henne att följa med.

Jag magasinerade mina prylar och möbler, sålde min bil för 15 000 kr och med de pengarna i resecheckar och kontanter gav jag mig iväg.

Packat och klart

Vi reste med transsibiriska järnvägen genom ett kallt och snötäckt Sibirien till Peking och kom fram i februari efter ca nio dygns tågresa. Under dessa dagar kunde vi bara gå ut som hastigast på de stationer tåget stannade vid, för att hämta lite luft.

Resan till Peking beskuren

I övrigt tillbringade vi tiden i vår kupé tillsammans med ett par trevliga norskor. Vi läste, pratade, spelade kort och drack te. Och besöken i restaurangvagnen var dagens höjdpunkter även om vi ibland hittade pappersrester av en biljett i soppan och hårstrån i maten…

Så kom vi fram till Peking, som då just börjat öppna upp för turister. Helt betagen av den 9-faldigt Oscarsbelönade filmen ”Den siste kejsaren” som släpptes precis innan vi åkte iväg på vår resa, 1987, var jag bara tvungen att besöka ”Den förbjudna staden” i Peking där Kinas kejsare hade bott.

Den förbjudna staden beskuren

Filmen är baserad på den siste kejsaren av Kinas självbiografi. Handlingen utspelar sig från början av 1900-talet till kulturrevolutionen 1966. När jag såg filmen berördes jag djupt av kejsarens Pu Yi-s tragiska öde. Redan som 3-åring blev han tagen från sin mamma och placerad på tronen i Den förbjudna staden. Under sin uppväxt fick han enligt traditionerna aldrig lämna palatset så man kan säga att han var den enda i Kina som inte fick lämna sitt eget hem…

Vid 8 års ålder tyckte hovet att han var för gammal för att ha en amma, så då skickade de iväg hans ”butterfly” som han kallade henne, hans enda källa till ömhet och trygghet. Och så småningom, när kejsaren som vuxen blev en så kallad marionett åt japanerna under andra världskriget, tog japanerna ifrån honom hans fru och satte henne på ett mentalsjukhus.

Kejsaren blev alltså fråntagen de tre kvinnor som för honom var den enda kontakten med kärleken i livet… Hans mamma, hans amma och hans hustru… Han slutade sina dagar vid 67 års ålder i cancer och som en enkel trädgårdsmästare i Peking…

Lena och jag reste runt i Kina med tåg vilket inte var det lättaste eftersom knappt någon talade engelska på den tiden och det fanns heller inga skyltar för västerlänningar. Allt var på kinesiska! Men kinesiska muren lyckades vi bestiga i alla fall!

Kinesiska muren

Vi besökte terrakottaarmén i Xi’an, åkte flodbåt några dagar på Yangtsee-Kiang och tog oss slutligen till Hongkong varifrån vi flög till Burma.

Vi kom till Burma just som studentrevolten, den s k 88-rörelsen, ägde rum, så det rådde utegångsförbud på kvällarna. Man fick bara visum för en vecka i Burma, men vi hann med ett besök till de flytande trädgårdarna uppe i Inle Lake där vissa människor lever i flytande hus och andra lever i hyddor byggda på styltor. Buss i Burma var ett äventyr; som mest var vi 28 personer i och på en buss byggd för 12… Och i sex timmar på knöliga, kurviga och högt belägna vägar…

Buss i Burma 2

Därefter fortsatte vi till Nepal där vi vandrade tre dagar i Himalaya med magsjuka och vattenbrännblåsor. Vi avslutade den nästan 3 månader långa resan med en välbehövlig sol- och badsemester i Thailand.

Munkar

Gav resan mig ro i själen? Ja, faktiskt – åtminstone just då i livet. Hittade jag mig själv? Till viss del. Resan fick mig att uppskatta Sverige betydligt mer efter hemkomsten än innan jag åkte. Hur som helst gav mig resan ett större lugn och rastlösheten kändes mer avlägsen. Nu tyckte jag ännu en gång att jag kunde gå vidare i livet…

Varma kramar till nästa gång.

Gunilla

PS! För den som är/blir intresserad av filmen ”Den siste kejsaren”, vill jag ge två möjligheter att bli berörd…

Först en länk till mästerverket och filmen på kinesiska men med engelsk undertext. (Filmen finns på engelska också med svensk undertext, men jag hittade den tyvärr inte.)

Därefter en länk till en mix med den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto som gjort större delen av musiken i filmen. Först det musikaliska filmtemat – också ett mästerverk! Varför får jag gåshud varje gång jag lyssnar…? Min själ berörs och jag upplever känslor av sensualitet, nostalgi och smärta i hans musik… Vad upplever du?

 

 

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 4)

1982 UWP Cast D82-83
När jag var 22 år kom jag åter igen i kontakt med missionären inom mig. Jag sökte och blev antagen till den internationella sång- och dansgruppen Up With People bestående av ungdomar från hela världen mellan 17 och 24 år. Målet med Up With People var att bygga broar mellan människor oavsett bakgrund, kultur, religion och nationalitet.

Så 1982 reste jag till Tucson, Arizona i USA, där ca 500 ungdomar från hela världen samlades. Under en månad tränades vi i att sjunga och dansa för att sedan kunna turnera under ett års tid och uppträda i en professionell show som vi lärde oss. Vi indelades i fyra grupper och den grupp jag hamnade i fick förmånen att turnera tvärs över USA från Arizona i väst till New York i öst. Dessutom i de fransktalande och engelsktalande delarna av Kanada, plus Västeuropa. Vi bodde hos ett 60-tal värdfamiljer under året och en höjdpunkt var att sjunga vid The Opening of the UN, d v s vid det årliga öppnandet av Förenta Nationerna i New York på Waldorf Astoria Hotel. En annan höjdpunkt var att sjunga för dåvarande påven Joannes Paulus II i Vatikanen i Rom. Men det som berörde mig mest tyckte jag faktiskt var att få sjunga på skolor, ålderdomshem, hem för utvecklingsstörda och på fängelser. Jag tyckte om de personliga mötena mer än att stå på scenen… Att få möta någons blick, att själv få förmedla lite kärlek om än för en kort stund…

1983 Påven svart/vit

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år i världen fortsatte det hända saker. Jag flyttade till Uppsala och läste en dramakurs på universitetet, utbildade mig till massör på Axelssons Gymnastiska Institut i Stockholm, flyttade tillbaka till Norrköping och gick en grundkurs för personal inom turistnäringen. Allt detta ledde mig till ett jobb som massör på Grand Hotels Friskotek i stan plus en tjänst som nattportier på det nya Vildmarkshotellet i Kolmården.

img_2041

Snart träffade jag också en man som friade till mig och jag sade ja utan att tveka. Jag trodde verkligen på det äktenskapet. Jag tyckte att vi passade varandra på alla plan och jag var djupt förälskad. Han var journalist, precis som min pappa – såklart. Vi människor tenderar ju att upprepa våra mönster från barndomen och vi söker oss ofta till det vi är vana vid eller raka motsatsen. Detta kan naturligtvis vara en medveten process, men oftast är det omedveten på en djup nivå. Jag trodde att jag och min man skulle åka världen runt som frilansjournalister, skriva om och belysa orättvisor och på så sätt göra vår insats för en bättre värld. Det blev inte så. Det blev jobb för oss båda i Stockholmstrakten och en flytt dit i stället. Men vårt äktenskap blev även det dramatiskt och överlevde inte de problem som uppstod i vår relation. Inte mina känslor heller, så vi skildes redan efter tre års äktenskap.

Jag hade gift mig som 24-åring. Enligt hjärnforskningen är inte hjärnan fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder. Det sista som utvecklas är förmågan att förutse konsekvenserna av sitt eget handlande. Hmmm, intressant…

Och om man studerar den danske filosofen Martinus böcker som innefattar reinkarnation, d v s att man återföds till liv efter liv, så menar han att de första 28 – 30 åren så repeterar man bara tidigare liv och bearbetar gammal karma. Vid ca 30 år börjar man bli redo för att skapa nya erfarenheter i det liv man har nu.

Så tänk om det är så?! Då borde man alltså varken gifta sig eller skaffa barn förrän vid 28 – 30 års ålder – dels med tanke på att hjärnan ska få utvecklas färdigt först och dels för att man inte ska riskera att endast repetera tidigare liv.

I stället skulle man kunna upptäcka livet, upptäcka vem man är och vad man tycker om och inte tycker om, utbilda sig, resa och utifrån en bredare referensram veta vad för slags partner man vill ha för att sedan i 30-årsåldern möjligtvis stadga sig – om man vill…

Jag vet. Dessa tankar kan inte alla ta till sig. Men om man släpper sina förut fattade meningar så…? Tänk om…?

Och vid det här laget var jag 27 år och nyseparerad… Fortsättning följer…

Varma kramar och tack till er som finner intresse i att läsa mina rader,

Gunilla

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 3)

Året var 1975 och nästa stora kärlek kom till mig i och med att jag började vara ute med de bilburna, de så kallade raggarna, på stan. Det var en härlig tid faktiskt. Äntligen hade jag hittat en tillhörighet bestående av människor som kändes go’a, enkla och naturliga. Nya kompisar, en ny identitet och min förmåga att hamna i djupa och meningsfulla samtal, ledde till att jag ofta blev en slags terapeut för min omgivning.

Relationen mellan mig och den killen varade faktiskt i tre år och vid det laget hade jag tyvärr lärt mig att en relation består av dramatik för att vara intressant. Jag bidrog i högsta grad själv till den dramatiken och nu i efterhand kan jag förstå att jag drevs av ett oerhört stort bekräftelsebehov. Jag ville hela tiden känna att jag var älskad och skapade omedvetet olika scener för att få bekräftelse på detta. Jag testade min pojkvän flera gånger, men till slut hade jag gått för långt och uppbrottet var ett faktum.

Det var en stor brist under uppväxten att det inte fanns någon som berättade för en om hur man skulle kunna leva Livet på ett harmoniskt och framgångsrikt sätt. Varken mina föräldrar eller i skolan. Jag hade verkligen behövt lektioner i Livskunskap för att kunna komma in i vuxenvärlden lite mer förberedd. Så denna brist på livsvisdom medförde naturligtvis att jag fladdrade omkring som ett höstlöv för vinden, än hit och än dit, ömhetstörstande och styrd av förälskelser och små bevis på kärlek.

Tänk om alla skolor kunde införa Livskunskap på schemat så att barn och ungdomar fick en bättre grund att stå på inför det liv de ska leva! Och vad skulle det då innebära att gå en livsförberedande kurs?

Jo, exempelvis att lära sig känna igen och uttrycka sina känslor och behov för det är just de som styr våra liv utan att de flesta av oss är medvetna om det! Man skulle få hjälp att utveckla både sin självkänsla och sitt självförtroende. Lära sig lösa konflikter och medla. Lära sig känna igen sunda relationer och lära sig att skapa dem! Komma underfund med vilka värderingar man har och hur de påverkar alla de beslut man fattar. Kanske skaffa sig nya värderingar så att man kan börja fatta andra beslut. Lära sig kommunicera utan att attackera. Lära sig meditera för att det är bra för hjärnan och för att undvika stress. Lära sig första hjälpen för att kunna rädda liv. Lära sig laga vegetarisk/vegansk mat och odla sin egen mat, ja lära sig om hållbarhet för planetens skull. Lära sig om kärlek för att själv kunna skapa kärlek och utveckla hållbara relationer. Lära sig att smek och kel räcker till dess att man är mogen för en mer seriös och hållbar relation. Att det engelska uttrycket ”to make love” egentligen betyder ”att Skapa kärlek” vilket innebär ett vackert, ömsint och glädjefyllt sätt att utveckla och närma sig kärleken på….

Den skolan hade jag behövt gå i eftersom den dysfunktionella relationen till min far, gjorde så att relationer till killar och senare män tidigt blev en röd tråd, ett tema, i mitt liv. Temat Relationer har styrt mitt liv och de val jag gjort. Jag har upplevt djup kärlek relaterat till män, men också mycket smärta p g a att jag saknade självkänsla och inte visste hur man skulle skapa en harmonisk, ärlig och kärleksfull relation.

Men när jag tänker tillbaka på dem jag träffat och som berört mitt hjärta, så är jag trots allt tacksam för alla möten. Jag har egentligen bara mött fantastiska män som berikat mitt liv både vad gäller kärlek och smärta och jag har lärt mig mycket om relationer– och så småningom – inte minst om mig själv!

Att vara tonåring på 70-talet innebar besök till både folkparker, dansställen inomhus och discotek. Det fanns outtömliga chanser att få dansa. Nedanstående discolåt var en riktig höjdare och jag älskar den och blir fortfarande lycklig av den. Någon annan som känner igen den?

Varma kramar till nästa gång,

Gunilla