Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 9)

Ja, så hur gick det med min och min pappas relation då? Min mamma och min pappa gifte sig faktiskt till slut så att jag, så att säga, blev ”legaliserad”. Det var viktigt för henne. Men, kunde jag släppa min rädsla för honom? Kunde jag släppa min frustration och de sår som skapats i mig på grund av honom? Med andra ord, kunde jag ”förlåta”?

Turn your face to the sun and the shadows will fall behind you..jpg

I En Kurs i Mirakler (A Course in Miracles) får vi lära oss att vägen till inre frid går genom förlåtelse. Och med förlåtelse menas inte att man som lägre stående ska be någon högre stående om att bli förlåten, ungefär som en slags förödmjukande handling. Nej, ur en enkel och praktisk synvinkel är förlåtelse att släppa taget om det förflutna. Man behöver inte rättfärdiga det som hände, men man behöver förstå att alla involverade i det som hände gjorde så gott de kunde utifrån sin förmåga där och då. Hade de kunnat bättre så hade de också gjort det. Alla lever med sin egen ryggsäck och som ett resultat av sina föräldrars ryggsäck. Vår uppgift är att släppa ryggsäcken och gå vidare i livet. Att bli fria.

06 Picknick mormor & morfarDet mirakulösa är att förlåtelsen skedde tack vare vår son. När William föddes, började jag och min far relatera till varandra genom William. Min far och jag behövde inte längre konfrontera varandra, utan vårt gemensamma fokus låg i stället på William, min son och min fars barnbarn. William blev det som var viktigt. Därmed började jag se på min far med andra ögon. Jag insåg att han kanske inte hade klarat uppgiften som make och som far till sina barn, men han hade ju så många andra beundransvärda egenskaper. Egenskaper som jag faktiskt kunde känna igen i mig själv… Jag såg hans inre styrka och förmåga att fokusera på det positiva trots svårigheter, hans enorma kreativitet, hans vilja att förändra världen till det bättre utifrån sin förmåga och jag såg hans villkorslösa morfarskärlek till William…

Pappa HolgerSista gången jag såg min pappa – det var på hans balkong en varm vårdag när vi varit och hälsat på honom – så såg jag kärleken i hans ögon när han vinkade åt oss och bad oss komma snart igen… Jag var med vid hans dödsbädd och på hans begravning kunde jag inte känna annat än en stor och djup kärlek. Allt var förlåtet. Vi var båda befriade… Det är det som enligt En Kurs i Mirakler kallas för mirakel, d v s när gammalt hat byts ut till kärlek…  Min pappa blev alltså den som helt ovetandes gav mig den största lektionen i livet:

Lär dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta…

Och efter ett livs sökande efter kärlek, sanning och mening kom jag så småningom också fram till att kärleken inte bara finns i en partner. Kärleken finns överallt – i alla våra medmänniskor, i djuren och i naturen, bara vi väljer att se den, införliva den i oss själva och dela den vidare till alla vi möter. Och Meningen med våra liv är att bli lyckliga och att göra andra lyckliga. Så enkel och ändå så stor blev Sanningen för mig efter – eller trots – allt mitt sökande i litteratur, i kyrkor och på olika kurser…

EnhetsvykortOch jag minns så väl den insiktsväckande lilla barnsången ”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand” som förmedlades av min väninna Elisabeth när jag frågade henne vad hon slutligen kom fram till efter att ha studerat teologi några år. Hennes svar var så befriande okomplicerat. Hon svarade:

”Att Gud är allas pappa
och jorden är vårt bo,
och vi är vän med alla
på jorden må ni tro.”

Jag vill varmt tacka Hillevi på LifeRadio Göteborg för att hon gav mig den stora uppgiften som sommarpratare sommaren 2014. Det var verkligen en utmaning eftersom jag känner mig mest bekväm med att jobba i kulisserna och låta andra stå fram. Men ibland behöver man våga något nytt för att komma vidare i livet. Mitt manus till radioprogrammet har resulterat i denna bloggserie.

LifeRadioSommarGunilla_Annons

Till minne av min pappa, lägger jag nedan in Lars-Erik Larssons pastoralsvit, som vi spelade på pappas begravning…

Varmt tack för att du har läst min bloggserie och berättelse om mitt livs sökande efter Kärlek, Sanning och Mening. Nya bloggidéer är på gång… Prenumerera gärna. Jag önskar dig all kärlek på din livsväg och förhoppningsvis på återseende…

Gunilla

Annonser

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 8)

1999 var Rinkesta-epoken över. Vi var då trötta och behövde en längre retreat, så vi överlät Rinkesta till en ny hyresgäst och flyttade därifrån.

2002 Gunilla & Wille hos IngegerdUnder mina år på Rinkesta fick jag två missfall. Men när jag skulle fylla 41 år föddes vår son William. Han kom sannerligen som ett mirakel som jag definitivt inte tog för givet. Han var en livets vördnadsfulla kärleksgåva! Den kärlek som han lockade fram i mig och Ulf var den så eftersträvansvärda villkorslösa kärleken som man lättast kan uppleva till sina barn och till djur, men kanske desto svårare till andra!

Tyvärr uppstår ju ett ekonomiskt dilemma för de föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Vi var inspirerade av begreppet Frivillig enkelhet som innebär att man skär ner på sina kostnader för att kunna få tid att göra mer av det man vill, t ex vara hemma med sina barn. Vi köpte loppismöbler, loppiskläder, loppisleksaker, flyttade ut på landet där vi hyrde ett billigt hus och semestrade i vår husvagn. Ja, vi skapade möjligheten att arrangera vårt liv så att jag kunde vara hemma med William de fem första åren av hans uppväxt samtidigt som jag dels jobbade som spindeln i nätet för Enhet, dels hjälpte Ulf i hans företag parallellt med att jag utvecklade en egen företagsverksamhet hemifrån.

Men den större bidragande orsaken till detta val kom från mina egna insikter om hur våra upplevelser under barndomen formar oss och styr våra liv samt våra erfarenheter som familjehem. Det var därmed självklart för både mig och Ulf att inte lämna bort William till några andra som skulle forma honom under de första viktiga åren då personligheten utvecklas. Vi ville heller inte utsätta honom för dagliga separationer under de livsviktiga anknytningsåren. Vi ville att han skulle få en trygg och kärleksfull uppväxt och få sina behov tillgodosedda av oss som verkligen kände och älskade honom. Detta har jag aldrig ångrat utan ser tillbaka på mina ”hemmaår” som den bästa investeringen jag gjort i hela mitt liv!

15 William med tulpaner.jpg

William gav mitt liv en helt ny mening och en djupare anledning att finnas till. Han ska nu fylla 16 år och gör egna låtar sedan några år tillbaka. Låten ”Brighter” gjorde han när han var 13 år och tillsammans med vännen Sanna Nova Emilias vackra bildspel blev det en informationsfilm för Enhet i valet 2014:

I dag har jag stora anledningar att vara tacksam över mitt liv och hur det har utvecklat sig även om det funnits vissa saker jag ångrat och hela tiden kommer det ju nya utmaningar. Som man brukar säga: Jag skulle aldrig vilja göra om de svåra och smärtsamma erfarenheter jag gjort, men jag skulle heller inte vilja vara utan dem.

Tiden på Rinkesta med så mycket människor som kom och gick där, lärde mig också otroligt mycket, både vad som ger smärta och vad som ger glädje. Ja, livet i sig självt är bra på att ge oss utmaningar som genom våra känslor signalerar vad vi behöver jobba med inom oss själva för att bli mer harmoniska människor.

Och tack vare de kärleksrelationer som inte varade och de som varade en längre tid, kan jag vara en bättre livskamrat för min partner. Jag kan också vara en bättre livs- och relationscoach för mina klienter eftersom jag har fått en stor förståelse för hur relationer fungerar, inte fungerar och vad som orsakar skillnaden.

topp_relationscochen_centreradPå senare år har jag hittat ett fantastiskt verktyg som upplöser känslomässiga låsningar, trauma och fobier, och som dessutom reducerar både smärta och stress. Det kallas EFT, Emotionell Frihetsteknik. Också kallat tapping eller på svenska knackningsteknik, eftersom man med fingertopparna stimulerar vissa utvalda akupunkturpunkter samtidigt som man fokuserar på sitt problem. För mig själv har det varit otroligt effektivt och jag har inte tidigare stött på någon metod som för gott tar bort jobbiga känslor men det har EFT gjort för mig. Och för att kunna hjälpa andra, har jag därför även utbildat mig till EFT-terapeut.

Och nu när jag börjar närma mig nutid och slutet av min berättelse om sökandet efter kärlek, sanning och mening – hur gick det med pappas och min relation då? Denna fråga får bli en så kallad cliff hanger eller aptitretare till nästa blogginlägg…

Kärlek och medkänsla till alla som behöver det…

Gunilla

i-sta%cc%88llet-fo%cc%88r-att-ta%cc%88nka-pa%cc%8a-vad-du-kan-fa%cc%8a-i-dag

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 7)

IMG_2900

Rinkesta var ett slott som vi Enhetsmedlemmar bestämde oss för att hyra för Enhets räkning. Syftet var att skapa en plats där vi kunde utbilda varandra inom Enhets politik, inom andlighet, inre utveckling och inom politiska och ekonomiska frågor. Vi trodde att den så kallade medvetenheten i samhället var långt gången, att det var dags nu, och vi såg en ljus tid framför oss där vi skulle få ta emot Enhetsintresserade varje helg, året om.

Slottet hade under 1900-talet varit ett hem för utvecklingsstörda och den första tiden på slottet gick åt till att rusta, renovera och pynta slottet. För att finansiera hyran började vi även hyra ut Rinkesta till andra kursarrangörer.

Tack vare alla kurser på Rinkesta kom jag i kontakt med flera olika vägar och metoder som hjälpte mig vidare på min livsresa. Jag fick så många redskap att jag aldrig behövde gå till någon psykolog för att reda ut min barndom…

BokbildInnan Ulf startade Enhet hade han studerat en bok vid namn A Course in Miracles. Jag visste intuitivt att jag behövde ta reda på mer och anmälde mig till en 10-dagars kurs i just ACIM som den också förkortas. Kursen är en ödmjuk och kärleksfull väg till inre frid och den vill hjälpa oss att avlära oss allt som skapar ofrid inom oss. Den består av en textbok, en lärarhandledning och en lektionsbok med 365 lektioner, teoretiskt sett en lektion per dag under ett år. A Course in Miracles är en ”självstudiekurs” som hjälper oss att gå ifrån vårt rädslofyllda tillstånd bestående av oro, bekymmer, hat, låg självkänsla, depression och alla andra olustiga känslor, till ett tillstånd av kärlek/medkänsla/välvilja till allt och alla. Jag fick en stark inre upplevelse under dessa dagar. Jag kände att jag äntligen hittat hem i mitt sökande efter ”sanningen”!

Om du ber så ska du få, står det i Bibeln. I modern tappning kallas det attraktionslagen. Jag fick verkligen det jag så förtvivlat bad om i min livskris. Rastlösheten, ensamheten och sökandet var slut. Nu var det i stället en massa jobb som väntade! Både på det inre planet och i det yttre.

Ulf och jag började hålla kurser i Mirakelkursen både på Rinkesta och på andra orter i Sverige, bl a Stockholm, Västerås, Göteborg och Sundsvall. Under tre år översatte vi inofficiellt lektionsboken i Kursen för att våra ej engelsktalande deltagare skulle kunna göra lektionerna. Tillsammans med andra startade vi 1993 ett nätverk för alla intresserade av Kursen: Nätverket En Kurs i Mirakler. Nätverket är fortfarande aktivt. Vi inbjuder fortfarande till två medlemsträffar om året och för några år sedan firade vi 20-årsjubileum.

Så på det yttre planet ägnade jag 90-talet åt vår egen och andras kursverksamhet på Rinkesta, åt Enhet och åt En Kurs i Mirakler. Dessutom var Ulf och jag familjehem åt sammanlagt ett tiotal barn, tonåringar och vuxna missbrukare. Det var ett oräkneligt antal tillfälliga möten, livslånga relationer och vänskapsband som etablerades på Rinkesta under det här decenniet!

1996 Enhets aktiva grupp på Rinkesta

På det inre planet hade jag sår att hela. Jag hade ett förlåtelsearbete att utföra när det gällde min pappa. Dessutom hade jag ohelade sår från andra relationer och situationer – vilket jag vill påstå att vi alla har i vår ryggsäck. Jag mötte många olika slags människor på Rinkesta som aktiverade dessa sår. Sår som exempelvis uttryckte sig i känslan av att vara en liten flicka som ingen lyssnar till, att vara bortvald och att inte ha rätt att existera. Kort sagt, sår orsakade av en mycket låg självkänsla trots ett ganska skapligt självförtroende. Man kan säga att livet på Rinkesta gav mig otaliga tillfällen att betrakta mig själv och mina reaktioner på det som hände – både i min kärleksrelation, som familjehem och i mötet med alla människor. Jag befann mig i en turboutveckling där alla mina tillkortakommanden kom upp i ljuset och det fanns ingenstans att gömma sig…

Gunilla Wigertz_Free_2014Tack och lov hade jag A Course in Miracles som hjälpte mig i min inre process från rädsla till kärlek. Jag hade dessutom fått möta den danske filosofen Martinus tankar som hjälpte mig att förstå hur livet, evolutionen och universum fungerar. Jag hade börjat lära mig NVC eller Nonviolent Communication för att lära mig kommunicera känslor och behov för att bättre nå fram till mina medmänniskor. Jag hade också den bästa lärokamraten i Ulf. Han – om någon – triggade mina ömma punkter, liksom jag triggade hans. Men vi hade fattat ett beslut hur tufft det än var mellan oss emellanåt: Att finnas till för varandras helande, att bli lyckliga och att dela med oss av den lyckan till våra medmänniskor. Och om jag hade haft en dröm om tomtebolycka med mannen i mitt liv, så insåg jag snart att det är i våra närmaste relationer som vi får de största prövningarna…

Varma hälsningar med lika varma kramar,

Gunilla

1994-08-10 Skål i lättöl på Ulfs födelsedag och för Sundsvallsveckan

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 6)

Yrkesmässigt hade jag sedan gymnasiet jobbat som barnskötare på en flyktingförläggning, reseledare, utbildat mig till sekreterare, gått på Poppius Journalistskola, jobbat som hotell- och VD-sekreterare inom SAS International Hotels, jobbat på båt ett par säsonger, bott i Oslo och arbetat på hotell där. Nu var det dags att plocka upp en annan gammal värdering och se till att äntligen ”bli något” i livet, d v s gå en utbildning. Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli annat än att jag ville jobba med människor, men utbildningen jag valde gav mig slutligen ”etiketten” beteendevetare, något som jag trodde kunde vara bra att ha – i arbetslivet i alla fall.

Men så småningom, vid dryga 30 års ålder infann sig tröttheten och uppgivenheten och jag ställde mig frågan på allvar: Vad skulle jag göra med mitt liv? Borde jag gå till en psykolog och bearbeta min barndom för att kunna gå vidare? Jag hade mött många fantastiska män, men var fanns den rätta, livslånga kärleken för mig? Var fanns kärleken i världen och vad var meningen med livet? Jag befann mig i en livskris…

Samtidigt med den här livskrisen hade jag kommit in på den så kallade nyandlighetens väg som hade börjat göra sitt intåg här i Sverige. Så tillsammans med några kvinnor i min hemstad startade jag ett andligt center som vi kallade Öppen Horisont. Vårt syfte var att arrangera föredrag inom andlig och personlig utveckling eftersom det inte fanns någon sådan verksamhet där vi bodde. Jag fick höra talas om att det dessutom fanns ett nystartat andligt politiskt parti som hette Enhet. Tänk om vi kunde få Enhets grundare och initiativtagare Ulf Wåhlström att komma till Öppen Horisont!?

1991 Tillsammans kan vi skapa den bästa av världar

Ulf Wåhlström, initiativtagare till Enhet, 1990

Enhet var ett helt nytt fenomen då 1990. Jag hade inte hört talas om att det någonstans i hela världen skulle finnas ett politiskt parti som hade med människans själsliga dimension på agendan. Ett parti som syftade till enhet på alla plan; inom oss själva, i våra relationer, enhet inom politiken och enhet mellan all världens länder. Ett parti som hade högt stående visioner om en värld i fred och för att nå dit behöver vi alla utveckla en inre frid. Och varför då? Jo, eftersom vårt eget dåliga mående, vår oförmåga att skapa harmoniska relationer, ja t o m kriget ute i världen, är resultatet av människors ofrid i sitt eget hjärta. Och hur ett samhälle ser ut beror i grunden på vilka attityder och vilken moral dess medlemmar, och inte minst dess politiker och näringslivsidkare har…  Fanns det verkligen ett sådant parti med sådana insikter? Jag hade inte känt mig hemma i något annat politiskt parti tidigare, så jag överväldigades totalt och gav mig hän…

Ett år senare var jag var jag fullkomligt engagerad och jobbade mer än heltid och helt ideellt för Enhet. Jag hade en relation med Enhets initiativtagare Ulf och jag bodde och arbetade på Enhets ”högsäte” Rinkesta Slott, ett gammalt slott från 1600-talet (och före detta hem för utvecklingsstörda) som Enhet hyrde utanför Eskilstuna i Sörmland. Vem hade anat detta när jag i min livskris ropade till Gud att nu fick det vara nog?!

1992 Rinkesta Slott

Rinkesta Slott, Ärla

1992 Enhet på mässa i Umeå

Jag vill tacka dig för att du tar dig tid och läser mina rader.

Varma kramar till nästa gång,

Gunilla

 

 

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 5)

Efter skilsmässan och 27 år gammal var det läge för en annan resa i livet. I ett försök att hitta mig själv, packade jag ryggsäcken och fick med mig min värmländska brevvän Lena till Asien. Vi hade stöttat varandra och ”pratat” brevledes ända sedan vi fann varandra i 11-årsåldern på kvällstidningen Expressens Stingsida för barn. Jag visste att jag inte skulle få ro i min rastlösa och nyfikna själ förrän jag fick göra denna luffarresa och Lena var också vid en punkt i livet då det passade henne att följa med.

Jag magasinerade mina prylar och möbler, sålde min bil för 15 000 kr och med de pengarna i resecheckar och kontanter gav jag mig iväg.

Packat och klart

Vi reste med transsibiriska järnvägen genom ett kallt och snötäckt Sibirien till Peking och kom fram i februari efter ca nio dygns tågresa. Under dessa dagar kunde vi bara gå ut som hastigast på de stationer tåget stannade vid, för att hämta lite luft.

Resan till Peking beskuren

I övrigt tillbringade vi tiden i vår kupé tillsammans med ett par trevliga norskor. Vi läste, pratade, spelade kort och drack te. Och besöken i restaurangvagnen var dagens höjdpunkter även om vi ibland hittade pappersrester av en biljett i soppan och hårstrån i maten…

Så kom vi fram till Peking, som då just börjat öppna upp för turister. Helt betagen av den 9-faldigt Oscarsbelönade filmen ”Den siste kejsaren” som släpptes precis innan vi åkte iväg på vår resa, 1987, var jag bara tvungen att besöka ”Den förbjudna staden” i Peking där Kinas kejsare hade bott.

Den förbjudna staden beskuren

Filmen är baserad på den siste kejsaren av Kinas självbiografi. Handlingen utspelar sig från början av 1900-talet till kulturrevolutionen 1966. När jag såg filmen berördes jag djupt av kejsarens Pu Yi-s tragiska öde. Redan som 3-åring blev han tagen från sin mamma och placerad på tronen i Den förbjudna staden. Under sin uppväxt fick han enligt traditionerna aldrig lämna palatset så man kan säga att han var den enda i Kina som inte fick lämna sitt eget hem…

Vid 8 års ålder tyckte hovet att han var för gammal för att ha en amma, så då skickade de iväg hans ”butterfly” som han kallade henne, hans enda källa till ömhet och trygghet. Och så småningom, när kejsaren som vuxen blev en så kallad marionett åt japanerna under andra världskriget, tog japanerna ifrån honom hans fru och satte henne på ett mentalsjukhus.

Kejsaren blev alltså fråntagen de tre kvinnor som för honom var den enda kontakten med kärleken i livet… Hans mamma, hans amma och hans hustru… Han slutade sina dagar vid 67 års ålder i cancer och som en enkel trädgårdsmästare i Peking…

Lena och jag reste runt i Kina med tåg vilket inte var det lättaste eftersom knappt någon talade engelska på den tiden och det fanns heller inga skyltar för västerlänningar. Allt var på kinesiska! Men kinesiska muren lyckades vi bestiga i alla fall!

Kinesiska muren

Vi besökte terrakottaarmén i Xi’an, åkte flodbåt några dagar på Yangtsee-Kiang och tog oss slutligen till Hongkong varifrån vi flög till Burma.

Vi kom till Burma just som studentrevolten, den s k 88-rörelsen, ägde rum, så det rådde utegångsförbud på kvällarna. Man fick bara visum för en vecka i Burma, men vi hann med ett besök till de flytande trädgårdarna uppe i Inle Lake där vissa människor lever i flytande hus och andra lever i hyddor byggda på styltor. Buss i Burma var ett äventyr; som mest var vi 28 personer i och på en buss byggd för 12… Och i sex timmar på knöliga, kurviga och högt belägna vägar…

Buss i Burma 2

Därefter fortsatte vi till Nepal där vi vandrade tre dagar i Himalaya med magsjuka och vattenbrännblåsor. Vi avslutade den nästan 3 månader långa resan med en välbehövlig sol- och badsemester i Thailand.

Munkar

Gav resan mig ro i själen? Ja, faktiskt – åtminstone just då i livet. Hittade jag mig själv? Till viss del. Resan fick mig att uppskatta Sverige betydligt mer efter hemkomsten än innan jag åkte. Hur som helst gav mig resan ett större lugn och rastlösheten kändes mer avlägsen. Nu tyckte jag ännu en gång att jag kunde gå vidare i livet…

Varma kramar till nästa gång.

Gunilla

PS! För den som är/blir intresserad av filmen ”Den siste kejsaren”, vill jag ge två möjligheter att bli berörd…

Först en länk till mästerverket och filmen på kinesiska men med engelsk undertext. (Filmen finns på engelska också med svensk undertext, men jag hittade den tyvärr inte.)

Därefter en länk till en mix med den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto som gjort större delen av musiken i filmen. Först det musikaliska filmtemat – också ett mästerverk! Varför får jag gåshud varje gång jag lyssnar…? Min själ berörs och jag upplever känslor av sensualitet, nostalgi och smärta i hans musik… Vad upplever du?

 

 

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 4)

1982 UWP Cast D82-83
När jag var 22 år kom jag åter igen i kontakt med missionären inom mig. Jag sökte och blev antagen till den internationella sång- och dansgruppen Up With People bestående av ungdomar från hela världen mellan 17 och 24 år. Målet med Up With People var att bygga broar mellan människor oavsett bakgrund, kultur, religion och nationalitet.

Så 1982 reste jag till Tucson, Arizona i USA, där ca 500 ungdomar från hela världen samlades. Under en månad tränades vi i att sjunga och dansa för att sedan kunna turnera under ett års tid och uppträda i en professionell show som vi lärde oss. Vi indelades i fyra grupper och den grupp jag hamnade i fick förmånen att turnera tvärs över USA från Arizona i väst till New York i öst. Dessutom i de fransktalande och engelsktalande delarna av Kanada, plus Västeuropa. Vi bodde hos ett 60-tal värdfamiljer under året och en höjdpunkt var att sjunga vid The Opening of the UN, d v s vid det årliga öppnandet av Förenta Nationerna i New York på Waldorf Astoria Hotel. En annan höjdpunkt var att sjunga för dåvarande påven Joannes Paulus II i Vatikanen i Rom. Men det som berörde mig mest tyckte jag faktiskt var att få sjunga på skolor, ålderdomshem, hem för utvecklingsstörda och på fängelser. Jag tyckte om de personliga mötena mer än att stå på scenen… Att få möta någons blick, att själv få förmedla lite kärlek om än för en kort stund…

1983 Påven svart/vit

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år i världen fortsatte det hända saker. Jag flyttade till Uppsala och läste en dramakurs på universitetet, utbildade mig till massör på Axelssons Gymnastiska Institut i Stockholm, flyttade tillbaka till Norrköping och gick en grundkurs för personal inom turistnäringen. Allt detta ledde mig till ett jobb som massör på Grand Hotels Friskotek i stan plus en tjänst som nattportier på det nya Vildmarkshotellet i Kolmården.

img_2041

Snart träffade jag också en man som friade till mig och jag sade ja utan att tveka. Jag trodde verkligen på det äktenskapet. Jag tyckte att vi passade varandra på alla plan och jag var djupt förälskad. Han var journalist, precis som min pappa – såklart. Vi människor tenderar ju att upprepa våra mönster från barndomen och vi söker oss ofta till det vi är vana vid eller raka motsatsen. Detta kan naturligtvis vara en medveten process, men oftast är det omedveten på en djup nivå. Jag trodde att jag och min man skulle åka världen runt som frilansjournalister, skriva om och belysa orättvisor och på så sätt göra vår insats för en bättre värld. Det blev inte så. Det blev jobb för oss båda i Stockholmstrakten och en flytt dit i stället. Men vårt äktenskap blev även det dramatiskt och överlevde inte de problem som uppstod i vår relation. Inte mina känslor heller, så vi skildes redan efter tre års äktenskap.

Jag hade gift mig som 24-åring. Enligt hjärnforskningen är inte hjärnan fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder. Det sista som utvecklas är förmågan att förutse konsekvenserna av sitt eget handlande. Hmmm, intressant…

Och om man studerar den danske filosofen Martinus böcker som innefattar reinkarnation, d v s att man återföds till liv efter liv, så menar han att de första 28 – 30 åren så repeterar man bara tidigare liv och bearbetar gammal karma. Vid ca 30 år börjar man bli redo för att skapa nya erfarenheter i det liv man har nu.

Så tänk om det är så?! Då borde man alltså varken gifta sig eller skaffa barn förrän vid 28 – 30 års ålder – dels med tanke på att hjärnan ska få utvecklas färdigt först och dels för att man inte ska riskera att endast repetera tidigare liv.

I stället skulle man kunna upptäcka livet, upptäcka vem man är och vad man tycker om och inte tycker om, utbilda sig, resa och utifrån en bredare referensram veta vad för slags partner man vill ha för att sedan i 30-årsåldern möjligtvis stadga sig – om man vill…

Jag vet. Dessa tankar kan inte alla ta till sig. Men om man släpper sina förut fattade meningar så…? Tänk om…?

Och vid det här laget var jag 27 år och nyseparerad… Fortsättning följer…

Varma kramar och tack till er som finner intresse i att läsa mina rader,

Gunilla

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 3)

Året var 1975 och nästa stora kärlek kom till mig i och med att jag började vara ute med de bilburna, de så kallade raggarna, på stan. Det var en härlig tid faktiskt. Äntligen hade jag hittat en tillhörighet bestående av människor som kändes go’a, enkla och naturliga. Nya kompisar, en ny identitet och min förmåga att hamna i djupa och meningsfulla samtal, ledde till att jag ofta blev en slags terapeut för min omgivning.

Relationen mellan mig och den killen varade faktiskt i tre år och vid det laget hade jag tyvärr lärt mig att en relation består av dramatik för att vara intressant. Jag bidrog i högsta grad själv till den dramatiken och nu i efterhand kan jag förstå att jag drevs av ett oerhört stort bekräftelsebehov. Jag ville hela tiden känna att jag var älskad och skapade omedvetet olika scener för att få bekräftelse på detta. Jag testade min pojkvän flera gånger, men till slut hade jag gått för långt och uppbrottet var ett faktum.

Det var en stor brist under uppväxten att det inte fanns någon som berättade för en om hur man skulle kunna leva Livet på ett harmoniskt och framgångsrikt sätt. Varken mina föräldrar eller i skolan. Jag hade verkligen behövt lektioner i Livskunskap för att kunna komma in i vuxenvärlden lite mer förberedd. Så denna brist på livsvisdom medförde naturligtvis att jag fladdrade omkring som ett höstlöv för vinden, än hit och än dit, ömhetstörstande och styrd av förälskelser och små bevis på kärlek.

Tänk om alla skolor kunde införa Livskunskap på schemat så att barn och ungdomar fick en bättre grund att stå på inför det liv de ska leva! Och vad skulle det då innebära att gå en livsförberedande kurs?

Jo, exempelvis att lära sig känna igen och uttrycka sina känslor och behov för det är just de som styr våra liv utan att de flesta av oss är medvetna om det! Man skulle få hjälp att utveckla både sin självkänsla och sitt självförtroende. Lära sig lösa konflikter och medla. Lära sig känna igen sunda relationer och lära sig att skapa dem! Komma underfund med vilka värderingar man har och hur de påverkar alla de beslut man fattar. Kanske skaffa sig nya värderingar så att man kan börja fatta andra beslut. Lära sig kommunicera utan att attackera. Lära sig meditera för att det är bra för hjärnan och för att undvika stress. Lära sig första hjälpen för att kunna rädda liv. Lära sig laga vegetarisk/vegansk mat och odla sin egen mat, ja lära sig om hållbarhet för planetens skull. Lära sig om kärlek för att själv kunna skapa kärlek och utveckla hållbara relationer. Lära sig att smek och kel räcker till dess att man är mogen för en mer seriös och hållbar relation. Att det engelska uttrycket ”to make love” egentligen betyder ”att Skapa kärlek” vilket innebär ett vackert, ömsint och glädjefyllt sätt att utveckla och närma sig kärleken på….

Den skolan hade jag behövt gå i eftersom den dysfunktionella relationen till min far, gjorde så att relationer till killar och senare män tidigt blev en röd tråd, ett tema, i mitt liv. Temat Relationer har styrt mitt liv och de val jag gjort. Jag har upplevt djup kärlek relaterat till män, men också mycket smärta p g a att jag saknade självkänsla och inte visste hur man skulle skapa en harmonisk, ärlig och kärleksfull relation.

Men när jag tänker tillbaka på dem jag träffat och som berört mitt hjärta, så är jag trots allt tacksam för alla möten. Jag har egentligen bara mött fantastiska män som berikat mitt liv både vad gäller kärlek och smärta och jag har lärt mig mycket om relationer– och så småningom – inte minst om mig själv!

Att vara tonåring på 70-talet innebar besök till både folkparker, dansställen inomhus och discotek. Det fanns outtömliga chanser att få dansa. Nedanstående discolåt var en riktig höjdare och jag älskar den och blir fortfarande lycklig av den. Någon annan som känner igen den?

Varma kramar till nästa gång,

Gunilla

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 2)

Min barndom är en salig blandning av kärlek och rädsla. Det fanns en kreativitet och en trygghet där i vardagen, tack vare min älskade mamma och min lekfulla gammelfaster Greta. Men den kantades också av traumatiska upplevelser p g a mina föräldrars konfliktfyllda relation. Dessutom var jag rädd för min pappa som jag upplevde som mycket aggressiv.

Jag gick genom skolan med höga betyg – pliktkänslan fanns ju där – och jag ville alltid göra så gott jag kunde. I fjärde klass fick jag min första bästis, Birgitta. Hon hade också en ensamstående mamma, så vi utbytte våra erfarenheter om våra fäder under våra promenader och stunder tillsammans. Jag hade mött någon som jag kunde känna igen mig i och våra samtal djupnade allt mer och blev allvarligare och allvarligare… Jag blev en ganska allvarlig flicka – precis som jag upplevde att världen runt omkring mig var…

I 5:e klass bytte jag skola och kände mig ganska ensam igen. Jag blev en s k plugghäst och glasögonorm, och det dröjde ända till årskurs 9 tills jag fick en ny bästis. Hon hette Nina och var finsk zigenerska och det vackraste jag någonsin sett! Vi tyckte om att gå på stan tillsammans och under några års tid levde jag ett dubbelliv. I skolan var jag bland de bästa eleverna och fick t o m stipendium när jag gick ut gymnasiet. Samtidigt var jag mycket ute på stan bland de bilburna, så kallade ”raggarna” i min hemstad. Den fula ankungen i mig började breda ut vingarna och bli en svan…

IMG_1686.JPG

Men samtidigt som mitt sökande efter gemenskap och tillhörighet pågick, så sökte jag naturligtvis också efter kärleken med stort K. Det var ju inte så konstigt egentligen, eftersom min relation till min far var så konfliktfylld.

Jag föddes utom äktenskapet, vilket då, 1960, fortfarande ansågs skamligt. Min far var känd i vår hemstad p g a sitt yrke och sitt politiska engagemang. Han hade redan en familj och det var av största vikt att jag och min mamma hölls på avstånd så att hans familj inte skulle behöva möta oss på gatan. När han kom och hälsade på oss, parkerade han sin bil ett par kvarter längre bort för att inte ”folk” skulle se att han var hos oss… Och när vår lilla familj skulle umgås, reste vi bort till min pappas släktingar i andra städer, tog in på hotell eller tillbringade tid i de sommarstugor som han ägnade sin fritid åt att bygga… Jag fick ofta ta del av min mammas och pappas gräl, vilket skapade en stor konflikträdsla i mig och som jag även fått brottas med i vuxen ålder.

Jag var ungefär 9 år, när jag äntligen fick hans efternamn, vilket jag med gammelfasters ivriga påhejande hade kämpat mig till och när jag var 10 år visade han sig ute med mig officiellt för första gången. Då tog han med mig till stadsparken i vår hemstad och bjöd på sockerdricka. Hans efternamn och denna sockerdricka blev en bekräftelse på att jag faktiskt fick existera…

Känslan av att behöva rättfärdiga min existens har följt mig upp i vuxen ålder och den dyker fortfarande upp i olika situationer i livet så att jag får tillfälle att bearbeta den tills den inte längre ska återkomma… Det är det som personlig utveckling – eller rättare sagt – personlig avveckling, handlar om… D v s att upplösa gamla trauma och mönster som inte längre gynnar oss, och i stället bli dem som vi är ämnade att vara.

Men vad händer när en flicka inte känner total villkorslös kärlek från sin far eller avgudas av honom? Jo, det är ofrånkomligt att hon söker efter kärlek på andra sätt och det blev naturligtvis även min lott…

Jag var tonåring på 70-talet och min första kyss fick jag av en fransk pojke på en strand i Rimini en kväll. Det var en spännande, oskuldsfull och vacker upplevelse som resulterade i romantiska brev mellan Paris och Sverige tills jag något år senare träffade nästa kärlek.

Denna gång fick jag stifta bekantskap med den bitterljuva kärleken. Föremålet för min kärlek ifråga var placerad som fosterbarn hos en familj. Han var en tilltufsad kille som använde droger och det var också något jag fick möta för första gången. Jag trodde att jag med min kärlek skulle kunna hjälpa honom bort från drogerna. Ett beteende som jag sedermera förstod kallades för Moder Theresa-syndromet… Jag fick också uppleva smärtan av att han också var intresserad av andra flickor och jag levde i en känslomässig berg- och dalbana ända tills han misskötte sig och blev tvungen att lämna stan. Det var smärtsamt för en kär tonåring som jag, för jag visste ju hur mjuk han var inombords, i hjärtat. Han gav mig nedanstående vinylskiva som jag grät många tårar av saknad till…

Fortsättning följer…

Kärlek och varma kramar,

Gunilla

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 1)

När jag var liten på 60-talet ville jag bli missionär. Jag var inspirerad av en missionär från Kongo, som landet hette då… Jag förstod väl inte så mycket av vad det innebar att vara missionär annat än att det handlade om att hjälpa människor och att hjälpa svältande barn i Afrika. Barn med uppsvällda bukar och ögon fyllda av smärta och hunger…

Jag blev aldrig någon missionär. Inte i traditionellt kristen bemärkelse i alla fall. Inte heller satte jag som mål i livet att jaga status och pengar, utan mitt liv blev ganska brokigt… Det blev ett sökande efter kärlek, efter Sanningen med stort S, efter meningen med livet och meningen med mitt eget liv. Jag tror att jag delar detta sökande med alla människor fast vårt sökande uttrycker sig på olika sätt i våra liv…

Jag tror att det var p g a min djupt troende gammelfaster Greta och gamle farbror John, som kom jag in i kyrkans värld i tidig ålder. Mina föräldrar tillhörde ingen särskild kyrka, men jag blev ändå satt i söndagsskolan både inom den svenska Statskyrkan en tid och sen inom en frikyrka i min hemstad.

Jag kände mig mycket ensam i söndagsskolan. Jag hade svårt att få kontakt med de andra barnen. Det kändes som om de redan kände varandra och inte släppte in något mer barn i sin inre krets… Detta förundrade mig, för jag hade skaffat mig en uppfattning om att barn inom kristenheten ”borde” vara mer kärleksfulla än andra barn, men jag upplevde det inte så. Ändå fortsatte jag gå i söndagsskolan och även till andra aktiviteter i kyrkan. Det fanns inte i min värld att avstå. På något sätt – hur vet jag inte – så hade en pliktkänsla infunnit sig, som bidrog till att jag fortsatte gå dit – utan att hjärtat var med… Redan som barn gjorde jag alltså saker som man kanske borde, men som jag inte riktigt ville… Jag började alltså redan som liten flicka förlora kontakten med mig själv…

En gång var jag på cirkus med min mamma. Vi råkade hamna bredvid en annan flicka och hennes mamma. Det var en oförglömlig upplevelse som inte hade ett dugg med cirkusnumren att göra. Nej, det var den jämnåriga flickan som gjorde ett sådant stort intryck på mig. Hon var sååå glad!!! Och hon var glad mot mig! Och jättesnäll – mot mig! Man kan säga att jag mötte den villkorslösa, accepterande, spontana och glada kärleken i all sin kraft. Vilken lycka! Vi hade bara den stunden på cirkusen tillsammans, hon och jag och våra mödrar – som av en tillfällighet. En sådan kompis ville jag ha! Men när cirkusen var slut skildes våra vägar och jag blev endast kvar med det glada minnet. Minns att jag efteråt ville efterlysa henne, kanske i lokaltidningen, men hur skulle jag kunna det? Jag visste ju inte ens hennes namn…

Så redan som liten hade jag en dröm om kärlek och en värld där alla var glada och snälla mot varandra. Den drömmen har jag fortfarande även om samhället, Sverige, Europa och hela världen i dag vid första anblick ser ut att vara långt ifrån detta.

Ibland kan hopplösheten och maktlösheten få sitt grepp om mig, men oftast gör jag mitt bästa för att kravla mig upp upp ur det hålet. Jag ser vad som pågår i världen, men jag tänker inte låta det påverka mig känslomässigt och inte heller påverka mitt mål. Mitt jobb är att fortsätta utveckla tilliten, ärligheten, vänligheten, glädjen, toleransen, tålamodet och friden inom mig, så att jag kan må bra och sprida detta till min familj, mina vänner, mina klienter och kursdeltagare och till alla jag möter.

Jag vet att vi är flera som tänker likadant. Låt oss bli ännu fler! Låt oss inte fastna i känslan av hopplöshet utan i stället låta hoppet inom oss växa sig större än ogräset. Vi har varandra. Låt oss ta stöd av varandra, sprida detta tänkesätt till andra som också behöver komma upp ur sitt mörka hål genom att:

”Vila i Kärlek och skydda din vila genom att älska.”

Min dröm får illustreras av Hep Stars som förstås även var mina idoler då på 60-talet…

Med Kärlek till er alla

Gunilla

World Peace – nothing less

our-common-goal-needs-to-be-world-peace-nothing-less

  • Tänk om vi tänkte fredsdepartement i stället för försvarsdepartement…
  • Tänk om vi tänkte World Peace Organization i stället för NATO…
  • Och så vidare…
  • Undrar hur resultatet skulle bli då…?

För mig är det helt klart att världen bland annat ser ut som den gör för att människor – oavsett ursprung – styrs av känslornas oerhörda makt. Och när känslorna tar överhand, så försvinner förnuftet. Och de så kallade negativa känslorna kan sätta in till exempel när ens behov inte blir tillgodosedda, när man blivit känslomässigt skadad eller traumatiserad under sin uppväxt eller under sitt liv. En lycklig och tillfreds människa tar inte till vapen.

Så för att skapa världsfred, behöver vi till att börja med tillgodose människors grundläggande behov av hem, mat, värme, trygghet, närhet, gemenskap och meningsfullhet. Då först kan det finnas hopp om världsfred.

Så för mig är världsfreden en evolutionsfråga, en utvecklingsfråga. När människor kan observera det som händer utan att reagera känslomässigt, utan i stället agera utifrån förnuftet och ett inre lugn – då finns det hopp.

Och när människor med både sin intelligens och sin empatiska och sociala förmåga kan förstå att 5 procent av jordens befolkning rimligtvis inte ska kunna äga 95 procent av pengarna och jordens tillgångar – det vill säga när girigheten avvecklats och de 5 procenten är beredda att dela med sig – ja, då finns det hopp.

När människor från olika stammar, grupper, partier, religioner, olika länder sätter sig ner med varandra och försöker lösa problemen utifrån ovanstående förhållningssätt i stället för att skicka soldater, vapen och mer soldater och vapen… ja, då finns det hopp om fred i världen…

Våld föder våld.
Inre frid ger yttre fred.

Så under tiden, låt oss hjälpas åt att utveckla vårt inre lugn och kärleken till oss själva. Låt oss sprida ljus och kärlek till vår familj, våra kollegor, i samhället och ut i världen, var och en av oss på sitt eget vis.

Bara den som kan beröra hjärtan kan förändra världen…

Kramar,
Gunilla

PS! Den här filmen från Utbildningsradion om Framtidens kåkstäder visar oss med stor tydlighet att vi behöver tänka och göra på ett annat sätt…