Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 5)

Efter skilsmässan och 27 år gammal var det läge för en annan resa i livet. I ett försök att hitta mig själv, packade jag ryggsäcken och fick med mig min värmländska brevvän Lena till Asien. Vi hade stöttat varandra och ”pratat” brevledes ända sedan vi fann varandra i 11-årsåldern på kvällstidningen Expressens Stingsida för barn. Jag visste att jag inte skulle få ro i min rastlösa och nyfikna själ förrän jag fick göra denna luffarresa och Lena var också vid en punkt i livet då det passade henne att följa med.

Jag magasinerade mina prylar och möbler, sålde min bil för 15 000 kr och med de pengarna i resecheckar och kontanter gav jag mig iväg.

Packat och klart

Vi reste med transsibiriska järnvägen genom ett kallt och snötäckt Sibirien till Peking och kom fram i februari efter ca nio dygns tågresa. Under dessa dagar kunde vi bara gå ut som hastigast på de stationer tåget stannade vid, för att hämta lite luft.

Resan till Peking beskuren

I övrigt tillbringade vi tiden i vår kupé tillsammans med ett par trevliga norskor. Vi läste, pratade, spelade kort och drack te. Och besöken i restaurangvagnen var dagens höjdpunkter även om vi ibland hittade pappersrester av en biljett i soppan och hårstrån i maten…

Så kom vi fram till Peking, som då just börjat öppna upp för turister. Helt betagen av den 9-faldigt Oscarsbelönade filmen ”Den siste kejsaren” som släpptes precis innan vi åkte iväg på vår resa, 1987, var jag bara tvungen att besöka ”Den förbjudna staden” i Peking där Kinas kejsare hade bott.

Den förbjudna staden beskuren

Filmen är baserad på den siste kejsaren av Kinas självbiografi. Handlingen utspelar sig från början av 1900-talet till kulturrevolutionen 1966. När jag såg filmen berördes jag djupt av kejsarens Pu Yi-s tragiska öde. Redan som 3-åring blev han tagen från sin mamma och placerad på tronen i Den förbjudna staden. Under sin uppväxt fick han enligt traditionerna aldrig lämna palatset så man kan säga att han var den enda i Kina som inte fick lämna sitt eget hem…

Vid 8 års ålder tyckte hovet att han var för gammal för att ha en amma, så då skickade de iväg hans ”butterfly” som han kallade henne, hans enda källa till ömhet och trygghet. Och så småningom, när kejsaren som vuxen blev en så kallad marionett åt japanerna under andra världskriget, tog japanerna ifrån honom hans fru och satte henne på ett mentalsjukhus.

Kejsaren blev alltså fråntagen de tre kvinnor som för honom var den enda kontakten med kärleken i livet… Hans mamma, hans amma och hans hustru… Han slutade sina dagar vid 67 års ålder i cancer och som en enkel trädgårdsmästare i Peking…

Lena och jag reste runt i Kina med tåg vilket inte var det lättaste eftersom knappt någon talade engelska på den tiden och det fanns heller inga skyltar för västerlänningar. Allt var på kinesiska! Men kinesiska muren lyckades vi bestiga i alla fall!

Kinesiska muren

Vi besökte terrakottaarmén i Xi’an, åkte flodbåt några dagar på Yangtsee-Kiang och tog oss slutligen till Hongkong varifrån vi flög till Burma.

Vi kom till Burma just som studentrevolten, den s k 88-rörelsen, ägde rum, så det rådde utegångsförbud på kvällarna. Man fick bara visum för en vecka i Burma, men vi hann med ett besök till de flytande trädgårdarna uppe i Inle Lake där vissa människor lever i flytande hus och andra lever i hyddor byggda på styltor. Buss i Burma var ett äventyr; som mest var vi 28 personer i och på en buss byggd för 12… Och i sex timmar på knöliga, kurviga och högt belägna vägar…

Buss i Burma 2

Därefter fortsatte vi till Nepal där vi vandrade tre dagar i Himalaya med magsjuka och vattenbrännblåsor. Vi avslutade den nästan 3 månader långa resan med en välbehövlig sol- och badsemester i Thailand.

Munkar

Gav resan mig ro i själen? Ja, faktiskt – åtminstone just då i livet. Hittade jag mig själv? Till viss del. Resan fick mig att uppskatta Sverige betydligt mer efter hemkomsten än innan jag åkte. Hur som helst gav mig resan ett större lugn och rastlösheten kändes mer avlägsen. Nu tyckte jag ännu en gång att jag kunde gå vidare i livet…

Varma kramar till nästa gång.

Gunilla

PS! För den som är/blir intresserad av filmen ”Den siste kejsaren”, vill jag ge två möjligheter att bli berörd…

Först en länk till mästerverket och filmen på kinesiska men med engelsk undertext. (Filmen finns på engelska också med svensk undertext, men jag hittade den tyvärr inte.)

Därefter en länk till en mix med den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto som gjort större delen av musiken i filmen. Först det musikaliska filmtemat – också ett mästerverk! Varför får jag gåshud varje gång jag lyssnar…? Min själ berörs och jag upplever känslor av sensualitet, nostalgi och smärta i hans musik… Vad upplever du?

 

 

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 4)

1982 UWP Cast D82-83
När jag var 22 år kom jag åter igen i kontakt med missionären inom mig. Jag sökte och blev antagen till den internationella sång- och dansgruppen Up With People bestående av ungdomar från hela världen mellan 17 och 24 år. Målet med Up With People var att bygga broar mellan människor oavsett bakgrund, kultur, religion och nationalitet.

Så 1982 reste jag till Tucson, Arizona i USA, där ca 500 ungdomar från hela världen samlades. Under en månad tränades vi i att sjunga och dansa för att sedan kunna turnera under ett års tid och uppträda i en professionell show som vi lärde oss. Vi indelades i fyra grupper och den grupp jag hamnade i fick förmånen att turnera tvärs över USA från Arizona i väst till New York i öst. Dessutom i de fransktalande och engelsktalande delarna av Kanada, plus Västeuropa. Vi bodde hos ett 60-tal värdfamiljer under året och en höjdpunkt var att sjunga vid The Opening of the UN, d v s vid det årliga öppnandet av Förenta Nationerna i New York på Waldorf Astoria Hotel. En annan höjdpunkt var att sjunga för dåvarande påven Joannes Paulus II i Vatikanen i Rom. Men det som berörde mig mest tyckte jag faktiskt var att få sjunga på skolor, ålderdomshem, hem för utvecklingsstörda och på fängelser. Jag tyckte om de personliga mötena mer än att stå på scenen… Att få möta någons blick, att själv få förmedla lite kärlek om än för en kort stund…

1983 Påven svart/vit

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år i världen fortsatte det hända saker. Jag flyttade till Uppsala och läste en dramakurs på universitetet, utbildade mig till massör på Axelssons Gymnastiska Institut i Stockholm, flyttade tillbaka till Norrköping och gick en grundkurs för personal inom turistnäringen. Allt detta ledde mig till ett jobb som massör på Grand Hotels Friskotek i stan plus en tjänst som nattportier på det nya Vildmarkshotellet i Kolmården.

img_2041

Snart träffade jag också en man som friade till mig och jag sade ja utan att tveka. Jag trodde verkligen på det äktenskapet. Jag tyckte att vi passade varandra på alla plan och jag var djupt förälskad. Han var journalist, precis som min pappa – såklart. Vi människor tenderar ju att upprepa våra mönster från barndomen och vi söker oss ofta till det vi är vana vid eller raka motsatsen. Detta kan naturligtvis vara en medveten process, men oftast är det omedveten på en djup nivå. Jag trodde att jag och min man skulle åka världen runt som frilansjournalister, skriva om och belysa orättvisor och på så sätt göra vår insats för en bättre värld. Det blev inte så. Det blev jobb för oss båda i Stockholmstrakten och en flytt dit i stället. Men vårt äktenskap blev även det dramatiskt och överlevde inte de problem som uppstod i vår relation. Inte mina känslor heller, så vi skildes redan efter tre års äktenskap.

Jag hade gift mig som 24-åring. Enligt hjärnforskningen är inte hjärnan fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder. Det sista som utvecklas är förmågan att förutse konsekvenserna av sitt eget handlande. Hmmm, intressant…

Och om man studerar den danske filosofen Martinus böcker som innefattar reinkarnation, d v s att man återföds till liv efter liv, så menar han att de första 28 – 30 åren så repeterar man bara tidigare liv och bearbetar gammal karma. Vid ca 30 år börjar man bli redo för att skapa nya erfarenheter i det liv man har nu.

Så tänk om det är så?! Då borde man alltså varken gifta sig eller skaffa barn förrän vid 28 – 30 års ålder – dels med tanke på att hjärnan ska få utvecklas färdigt först och dels för att man inte ska riskera att endast repetera tidigare liv.

I stället skulle man kunna upptäcka livet, upptäcka vem man är och vad man tycker om och inte tycker om, utbilda sig, resa och utifrån en bredare referensram veta vad för slags partner man vill ha för att sedan i 30-årsåldern möjligtvis stadga sig – om man vill…

Jag vet. Dessa tankar kan inte alla ta till sig. Men om man släpper sina förut fattade meningar så…? Tänk om…?

Och vid det här laget var jag 27 år och nyseparerad… Fortsättning följer…

Varma kramar och tack till er som finner intresse i att läsa mina rader,

Gunilla

 

Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 2)

Min barndom är en salig blandning av kärlek och rädsla. Det fanns en kreativitet och en trygghet där i vardagen, tack vare min älskade mamma och min lekfulla gammelfaster Greta. Men den kantades också av traumatiska upplevelser p g a mina föräldrars konfliktfyllda relation. Dessutom var jag rädd för min pappa som jag upplevde som mycket aggressiv.

Jag gick genom skolan med höga betyg – pliktkänslan fanns ju där – och jag ville alltid göra så gott jag kunde. I fjärde klass fick jag min första bästis, Birgitta. Hon hade också en ensamstående mamma, så vi utbytte våra erfarenheter om våra fäder under våra promenader och stunder tillsammans. Jag hade mött någon som jag kunde känna igen mig i och våra samtal djupnade allt mer och blev allvarligare och allvarligare… Jag blev en ganska allvarlig flicka – precis som jag upplevde att världen runt omkring mig var…

I 5:e klass bytte jag skola och kände mig ganska ensam igen. Jag blev en s k plugghäst och glasögonorm, och det dröjde ända till årskurs 9 tills jag fick en ny bästis. Hon hette Nina och var finsk zigenerska och det vackraste jag någonsin sett! Vi tyckte om att gå på stan tillsammans och under några års tid levde jag ett dubbelliv. I skolan var jag bland de bästa eleverna och fick t o m stipendium när jag gick ut gymnasiet. Samtidigt var jag mycket ute på stan bland de bilburna, så kallade ”raggarna” i min hemstad. Den fula ankungen i mig började breda ut vingarna och bli en svan…

IMG_1686.JPG

Men samtidigt som mitt sökande efter gemenskap och tillhörighet pågick, så sökte jag naturligtvis också efter kärleken med stort K. Det var ju inte så konstigt egentligen, eftersom min relation till min far var så konfliktfylld.

Jag föddes utom äktenskapet, vilket då, 1960, fortfarande ansågs skamligt. Min far var känd i vår hemstad p g a sitt yrke och sitt politiska engagemang. Han hade redan en familj och det var av största vikt att jag och min mamma hölls på avstånd så att hans familj inte skulle behöva möta oss på gatan. När han kom och hälsade på oss, parkerade han sin bil ett par kvarter längre bort för att inte ”folk” skulle se att han var hos oss… Och när vår lilla familj skulle umgås, reste vi bort till min pappas släktingar i andra städer, tog in på hotell eller tillbringade tid i de sommarstugor som han ägnade sin fritid åt att bygga… Jag fick ofta ta del av min mammas och pappas gräl, vilket skapade en stor konflikträdsla i mig och som jag även fått brottas med i vuxen ålder.

Jag var ungefär 9 år, när jag äntligen fick hans efternamn, vilket jag med gammelfasters ivriga påhejande hade kämpat mig till och när jag var 10 år visade han sig ute med mig officiellt för första gången. Då tog han med mig till stadsparken i vår hemstad och bjöd på sockerdricka. Hans efternamn och denna sockerdricka blev en bekräftelse på att jag faktiskt fick existera…

Känslan av att behöva rättfärdiga min existens har följt mig upp i vuxen ålder och den dyker fortfarande upp i olika situationer i livet så att jag får tillfälle att bearbeta den tills den inte längre ska återkomma… Det är det som personlig utveckling – eller rättare sagt – personlig avveckling, handlar om… D v s att upplösa gamla trauma och mönster som inte längre gynnar oss, och i stället bli dem som vi är ämnade att vara.

Men vad händer när en flicka inte känner total villkorslös kärlek från sin far eller avgudas av honom? Jo, det är ofrånkomligt att hon söker efter kärlek på andra sätt och det blev naturligtvis även min lott…

Jag var tonåring på 70-talet och min första kyss fick jag av en fransk pojke på en strand i Rimini en kväll. Det var en spännande, oskuldsfull och vacker upplevelse som resulterade i romantiska brev mellan Paris och Sverige tills jag något år senare träffade nästa kärlek.

Denna gång fick jag stifta bekantskap med den bitterljuva kärleken. Föremålet för min kärlek ifråga var placerad som fosterbarn hos en familj. Han var en tilltufsad kille som använde droger och det var också något jag fick möta för första gången. Jag trodde att jag med min kärlek skulle kunna hjälpa honom bort från drogerna. Ett beteende som jag sedermera förstod kallades för Moder Theresa-syndromet… Jag fick också uppleva smärtan av att han också var intresserad av andra flickor och jag levde i en känslomässig berg- och dalbana ända tills han misskötte sig och blev tvungen att lämna stan. Det var smärtsamt för en kär tonåring som jag, för jag visste ju hur mjuk han var inombords, i hjärtat. Han gav mig nedanstående vinylskiva som jag grät många tårar av saknad till…

Fortsättning följer…

Kärlek och varma kramar,

Gunilla