Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 1)

När jag var liten på 60-talet ville jag bli missionär. Jag var inspirerad av en missionär från Kongo, som landet hette då… Jag förstod väl inte så mycket av vad det innebar att vara missionär annat än att det handlade om att hjälpa människor och att hjälpa svältande barn i Afrika. Barn med uppsvällda bukar och ögon fyllda av smärta och hunger…

Jag blev aldrig någon missionär. Inte i traditionellt kristen bemärkelse i alla fall. Inte heller satte jag som mål i livet att jaga status och pengar, utan mitt liv blev ganska brokigt… Det blev ett sökande efter kärlek, efter Sanningen med stort S, efter meningen med livet och meningen med mitt eget liv. Jag tror att jag delar detta sökande med alla människor fast vårt sökande uttrycker sig på olika sätt i våra liv…

Jag tror att det var p g a min djupt troende gammelfaster Greta och gamle farbror John, som kom jag in i kyrkans värld i tidig ålder. Mina föräldrar tillhörde ingen särskild kyrka, men jag blev ändå satt i söndagsskolan både inom den svenska Statskyrkan en tid och sen inom en frikyrka i min hemstad.

Jag kände mig mycket ensam i söndagsskolan. Jag hade svårt att få kontakt med de andra barnen. Det kändes som om de redan kände varandra och inte släppte in något mer barn i sin inre krets… Detta förundrade mig, för jag hade skaffat mig en uppfattning om att barn inom kristenheten ”borde” vara mer kärleksfulla än andra barn, men jag upplevde det inte så. Ändå fortsatte jag gå i söndagsskolan och även till andra aktiviteter i kyrkan. Det fanns inte i min värld att avstå. På något sätt – hur vet jag inte – så hade en pliktkänsla infunnit sig, som bidrog till att jag fortsatte gå dit – utan att hjärtat var med… Redan som barn gjorde jag alltså saker som man kanske borde, men som jag inte riktigt ville… Jag började alltså redan som liten flicka förlora kontakten med mig själv…

En gång var jag på cirkus med min mamma. Vi råkade hamna bredvid en annan flicka och hennes mamma. Det var en oförglömlig upplevelse som inte hade ett dugg med cirkusnumren att göra. Nej, det var den jämnåriga flickan som gjorde ett sådant stort intryck på mig. Hon var sååå glad!!! Och hon var glad mot mig! Och jättesnäll – mot mig! Man kan säga att jag mötte den villkorslösa, accepterande, spontana och glada kärleken i all sin kraft. Vilken lycka! Vi hade bara den stunden på cirkusen tillsammans, hon och jag och våra mödrar – som av en tillfällighet. En sådan kompis ville jag ha! Men när cirkusen var slut skildes våra vägar och jag blev endast kvar med det glada minnet. Minns att jag efteråt ville efterlysa henne, kanske i lokaltidningen, men hur skulle jag kunna det? Jag visste ju inte ens hennes namn…

Så redan som liten hade jag en dröm om kärlek och en värld där alla var glada och snälla mot varandra. Den drömmen har jag fortfarande även om samhället, Sverige, Europa och hela världen i dag vid första anblick ser ut att vara långt ifrån detta.

Ibland kan hopplösheten och maktlösheten få sitt grepp om mig, men oftast gör jag mitt bästa för att kravla mig upp upp ur det hålet. Jag ser vad som pågår i världen, men jag tänker inte låta det påverka mig känslomässigt och inte heller påverka mitt mål. Mitt jobb är att fortsätta utveckla tilliten, ärligheten, vänligheten, glädjen, toleransen, tålamodet och friden inom mig, så att jag kan må bra och sprida detta till min familj, mina vänner, mina klienter och kursdeltagare och till alla jag möter.

Jag vet att vi är flera som tänker likadant. Låt oss bli ännu fler! Låt oss inte fastna i känslan av hopplöshet utan i stället låta hoppet inom oss växa sig större än ogräset. Vi har varandra. Låt oss ta stöd av varandra, sprida detta tänkesätt till andra som också behöver komma upp ur sitt mörka hål genom att:

”Vila i Kärlek och skydda din vila genom att älska.”

Min dröm får illustreras av Hep Stars som förstås även var mina idoler då på 60-talet…

Med Kärlek till er alla

Gunilla

World Peace – nothing less

our-common-goal-needs-to-be-world-peace-nothing-less

  • Tänk om vi tänkte fredsdepartement i stället för försvarsdepartement…
  • Tänk om vi tänkte World Peace Organization i stället för NATO…
  • Och så vidare…
  • Undrar hur resultatet skulle bli då…?

För mig är det helt klart att världen bland annat ser ut som den gör för att människor – oavsett ursprung – styrs av känslornas oerhörda makt. Och när känslorna tar överhand, så försvinner förnuftet. Och de så kallade negativa känslorna kan sätta in till exempel när ens behov inte blir tillgodosedda, när man blivit känslomässigt skadad eller traumatiserad under sin uppväxt eller under sitt liv. En lycklig och tillfreds människa tar inte till vapen.

Så för att skapa världsfred, behöver vi till att börja med tillgodose människors grundläggande behov av hem, mat, värme, trygghet, närhet, gemenskap och meningsfullhet. Då först kan det finnas hopp om världsfred.

Så för mig är världsfreden en evolutionsfråga, en utvecklingsfråga. När människor kan observera det som händer utan att reagera känslomässigt, utan i stället agera utifrån förnuftet och ett inre lugn – då finns det hopp.

Och när människor med både sin intelligens och sin empatiska och sociala förmåga kan förstå att 5 procent av jordens befolkning rimligtvis inte ska kunna äga 95 procent av pengarna och jordens tillgångar – det vill säga när girigheten avvecklats och de 5 procenten är beredda att dela med sig – ja, då finns det hopp.

När människor från olika stammar, grupper, partier, religioner, olika länder sätter sig ner med varandra och försöker lösa problemen utifrån ovanstående förhållningssätt i stället för att skicka soldater, vapen och mer soldater och vapen… ja, då finns det hopp om fred i världen…

Våld föder våld.
Inre frid ger yttre fred.

Så under tiden, låt oss hjälpas åt att utveckla vårt inre lugn och kärleken till oss själva. Låt oss sprida ljus och kärlek till vår familj, våra kollegor, i samhället och ut i världen, var och en av oss på sitt eget vis.

Bara den som kan beröra hjärtan kan förändra världen…

Kramar,
Gunilla

PS! Den här filmen från Utbildningsradion om Framtidens kåkstäder visar oss med stor tydlighet att vi behöver tänka och göra på ett annat sätt…