Mitt liv – ett sökande efter Kärlek, Sanning och Mening (del 9)

Ja, så hur gick det med min och min pappas relation då? Min mamma och min pappa gifte sig faktiskt till slut så att jag, så att säga, blev ”legaliserad”. Det var viktigt för henne. Men, kunde jag släppa min rädsla för honom? Kunde jag släppa min frustration och de sår som skapats i mig på grund av honom? Med andra ord, kunde jag ”förlåta”?

I En Kurs i Mirakler (A Course in Miracles) får vi lära oss att vägen till inre frid går genom förlåtelse. Och med förlåtelse menas inte att man som lägre stående ska be någon högre stående om att bli förlåten, ungefär som en slags förödmjukande handling. Nej, ur en enkel och praktisk synvinkel är förlåtelse att släppa taget om det förflutna. Man behöver inte rättfärdiga det som hände, men man behöver förstå att alla involverade i det som hände gjorde så gott de kunde utifrån sin förmåga där och då. Hade de kunnat bättre så hade de också gjort det. Alla lever med sin egen ryggsäck och som ett resultat av sina föräldrars ryggsäck. Vår uppgift är att släppa ryggsäcken och gå vidare i livet. Att bli fria.

Det mirakulösa är att förlåtelsen skedde tack vare vår son. När William föddes, började jag och min far relatera till varandra genom William. Min far och jag behövde inte längre konfrontera varandra, utan vårt gemensamma fokus låg i stället på William, min son och min fars barnbarn. William blev det som var viktigt. Därmed började jag se på min far med andra ögon. Jag insåg att han kanske inte hade klarat uppgiften som make och som far till sina barn, men han hade ju så många andra beundransvärda egenskaper. Egenskaper som jag faktiskt kunde känna igen i mig själv… Jag såg hans inre styrka och förmåga att fokusera på det positiva trots svårigheter, hans enorma kreativitet, hans vilja att förändra världen till det bättre utifrån sin förmåga och jag såg hans villkorslösa morfarskärlek till William…

Sista gången jag såg min pappa – det var på hans balkong en varm vårdag när vi varit och hälsat på honom – så såg jag kärleken i hans ögon när han vinkade åt oss och bad oss komma snart igen… Jag var med vid hans dödsbädd och på hans begravning kunde jag inte känna annat än en stor och djup kärlek. Allt var förlåtet. Vi var båda befriade… Det är det som enligt En Kurs i Mirakler kallas för mirakel, d v s när gammalt hat byts ut till kärlek…  Min pappa blev alltså den som helt ovetandes gav mig den största lektionen i livet:

Lär dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta…

Och efter ett livs sökande efter kärlek, sanning och mening kom jag så småningom också fram till att kärleken inte bara finns i en partner. Kärleken finns överallt – i alla våra medmänniskor, i djuren och i naturen, bara vi väljer att se den, införliva den i oss själva och dela den vidare till alla vi möter. Och Meningen med våra liv är att bli lyckliga och att göra andra lyckliga. Så enkel och ändå så stor blev Sanningen för mig efter – eller trots – allt mitt sökande i litteratur, i kyrkor och på olika kurser…

Och jag minns så väl den insiktsväckande lilla barnsången ”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand” som förmedlades av min väninna Elisabeth när jag frågade henne vad hon slutligen kom fram till efter att ha studerat teologi några år. Hennes svar var så befriande okomplicerat. Hon svarade:

”Att Gud är allas pappa
och jorden är vårt bo,
och vi är vän med alla
på jorden må ni tro.”

Jag vill varmt tacka Hillevi på LifeRadio Göteborg för att hon gav mig den stora uppgiften som sommarpratare sommaren 2014. Det var verkligen en utmaning eftersom jag känner mig mest bekväm med att jobba i kulisserna och låta andra stå fram. Men ibland behöver man våga något nytt för att komma vidare i livet. Mitt manus till radioprogrammet har resulterat i denna bloggserie.

Till minne av min pappa, lägger jag nedan in Lars-Erik Larssons pastoralsvit, som vi spelade på pappas begravning…

Varmt tack för att du har läst min bloggserie och berättelse om mitt livs sökande efter Kärlek, Sanning och Mening. Nya bloggidéer är på gång… Prenumerera gärna. Jag önskar dig all kärlek på din livsväg och förhoppningsvis på återseende…

Gunilla